Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
Djävulen hade kommit på besök. Och ni vet vilka demoner jag talar om. Just det, de med fula uniformer, ondskefulla blickar och vars huvudsakliga uppgift är att göra livet surt för sina medmänniskor som inte lyckats hitta en legal parkeringsplats. De demoner som skriver ut små lappar efter en väntan på fem minuter, som själva tjänar pengar på att lägga beslag på andras, och som staten i det här landet tycks älska lika innerligt som jag börjat bli allergisk mot dem. Subarun stod inte i vägen för någon. Allting handlar om principer, intensiv ondska och ekonomisk vampyrism. Vilket inte helt osökt för oss till Vampire Weekend som vi ser som första band denna dag, sittande i gräset framför Utopia-scenen tillsammans med tusentals andra i mycket skiftande åldrar. New York-bandet låter riktigt bra. Det gjorde de förra gången jag såg dem också, då på hemmaplan i Stockholm. Däremot är amerikanarna inte mycket att beskåda. Ezra Koenig och hans mannar ser ut som de välanpassade collegestudenter de förmodligen var på Columbia University, alldeles innan de bildade bandet 2006, och “Campus” tillägnas dessutom studenterna i publiken. Backdropen är en uppförstorad bild av senaste skivomslaget och några andra musikaliska höjdpunkter som framförs är “I stand corrected”, “One (Blake´s got a new face)”, “Cape Cod kwassa kwassa” och “Cousins”. Den sistnämnda är från nya albumet Contra. Koenig hanterar ofta gitarren som en balalajka och trummisen svettas ymnigt medan publiken dansar, softar i solen eller funderar över om Vampire Weekend verkligen är så fantastiska som kritikerna ofta har ansett. Det är de inte. Men de är bra, trevliga för stunden och perfekta att lyssna till så här vid middagstid då magen börjar kurra lite behagligt.
Efteråt glider vi återigen omkring på området, studerar människorna, stånden som säljer mat, kaffe, kläder, smycken och allsköns festivalutrustning. Vi ser tälten dit folk kan söka sig för pratstunder eller information. Området där de ligger påminner nästan om en liten indianby i vilda västern. Människorna – väldigt många är väldigt unga – myllrar omkring, mer eller mindre berusade, och såg man dem ovanifrån skulle det vara som att bevittna en gigantisk myrstack. Hultsfred som nyligen konkat, vilket flera artister uppmärksammar från scenerna, har förmodligen förlorat stora delar av sin publik till just Peace & Love under senare år.
Så många ur denna publik hade dock inte förstånd, kunskap eller den goda smaken att titta in på Graceland då Bandjo lirade där i det blåskimrande mörkret. Det introverta stockholmsbandet framförde sin vildsinta, ofta instrumentala krautrock och sina lugnare, mer indie-aktiga låtar, omgivna av rök och blått strålkastarsken. Det var som att de ville återskapa natten där på eftermiddagen, stänga ute solen och bjuda in lyssnarna till en spännande musikalisk syratripp som inte kräver några droger. Bara öppna sinnen. Så länge jag kunde vara där sade killarna inte ett ljud mellan låtarna. Inte ens ett tack för applåderna, tror jag. Jag kände igen de flesta låtarna från det självbetitlade debutalbumet – som varmt rekommenderas – och flöjten lät för lågt, men annars var ljudet bra och jag önskade intensivt att vi kunde ha stannat spelningen ut. Men då skulle vi missa Alice In Chains på Eldorado och det fick bara inte ske.
Layne Staley avled av en kombinerad överdos när han sköt upp kokain och heroin för åtta år sedan, vilket för oss till bandets nuvarande sångare, William DuVall, som också sjunger på Alice In Chains come back-album Black Gives Way To Blue som kom ut förra året. Det är alltid känsligt för ett band att byta sångare, och i vissa konstellationer fungerar det bättre, i andra sämre. När det gäller Alice In Chains, som inte ens hade något val om de ville fortsätta över huvud taget, tycker jag att det har fungerat långt över förväntan. DuVall, iklädd Stooges-tröja, får ta emot en stor och jublande publik i Borlänge och det känns som att bandet vill ge oss allt de kan. “Your decision” och “A looking in view” från senaste albumet gör sig bra tillsammans med gamla godingar som “Rooster” och “Them bones”. Det är tungt, malande, explosivt emellanåt och ljudet är bra, men ändå blir det lite segt och enkelspårigt efter ett tag. Bandet skulle behöva variera tempot mer emellanåt för att hålla riktigt hela vägen. De inbitna fansen är säkert nöjda, jag träffade en kille som tyckte att hela giget var suveränt, men själv blev jag mer impad av nästa hårdrockande attraktion, nämligen Them Crooked Vultures som gick på Utopia-scenen femton minuter senare.
Supergruppen består av Josh Homme (sång och gitarr, från Queens Of The Stone Age och Kyuss), Dave Grohl (trummor, från Nirvana och Foo Fighters), John Paul Jones (bas och keyboards, från Led Zeppelin) och Alain Johannes (gitarr och keyboards). De krokiga gamarna gick ut hårt från början och ljudet var kanon. Trots att jag inte hunnit höra deras platta och hade relativt vaga förväntningar då människor i min bekantskapskrets är uppdelade i två läger – de som tycker att bandet är fantastiskt bra och de som avfärdar dem som trista – så får jag bekänna mig till den förstnämnda gruppen. Jag blev golvad. Inte av showen, för dessa herrar var inte mycket roligare att se på scenen än vad Vampire Weekend eller Alice In Chains varit före dem. I vardagskläder kliver kvartetten upp, utan show, utan rekvisita, bara musik rakt av, och lite avspänt mellansnack. Men så var det också musiken som knockade eder undertecknad. Inte alla låtar, men oväntat många kändes klart minnesvärda. Till dessa räknar jag “Scumbag blues” som inte alls är någon blues, men där musikerna glänste i långa soloimprovisationer som växte till enormt klimax, “Gunman” som Homme av någon anledning tillägnades publikens damer, “Caligulove” som presenterades som en kärlekssång och “New fang” som avslutande hela konserten. Bandets debutalbum, där dessa låtar finns, ska absolut skärskådas efter detta. Inget snack om saken. Live varierade sig gruppen dessutom. John Paul Jones lirade lite piano emellanåt, han och Grohl – som gjorde ett grymt jobb bakom trummorna denna kväll – drog inte oväntat ner de största applåderna när bandmedlemmarna presenterades, och materialet steg och sjönk i tempo, så man hann aldrig tröttna. Undantag: när Johannes stod och gnisslade med guran ensam lite för länge. Sådant är sällan kul. För övrigt var jag smått salig när vi vandrade vidare denna sköna, varma kväll i Dalarna. Många så kallade supergrupper har genom åren levt gott på gammalt renommé och sina stjärnspäckade namn, men Them Crooked Vultures lever på två helt andra saker: strålande och ofta spännande musicerande, samt ett högklassigt material. Hoppas verkligen att det kommer hålla i sig så framöver.
För en gångs skull blir det en liten paus i schemat. Vi passar på att knata över bron och in i Borlänge för att sittandes, i lugn och ro, käka torsdagens första och enda måltid. Det blir pizza på det lokala haket och den smakar utsökt. Tv:n visar skitprogram från MTV med knastrig bild. Inte många har tagit sig dit. Sedan festivalen böt plats måste Borlänges affärsidkare gråta blod. Förr om åren var det packat på restaurangerna och affärerna hade öppet överallt. Nu är det tämligen tyst och tomt och de boende kan säkert sova hyggligt ostörda.
När vi återigen är inne på festivalområdet vet vi inte riktigt vad vi ska göra. Vi kollar två låtar med Serengeti, men är inte riktigt på humör för deras souliga reggae och fortsätter sedan till Demonical som lirar på Cozmoz. Där träffar vi några kompisar som inte bor långt ifrån, men de är inte imponerade av bandet och skyndar vidare. Demonical har inte större publik än vad Bandjo hade tidigare på dagen, men i det här fallet förstår jag varför. Ljudet är bröligt och ogenomträngligt, det är svårt att urskilja andra instrument än sångarens röst och eftersom han growlar lika dovt och mörkt hela tiden, kan jag inte urskilja ett jävla ord han sjunger heller. Att skilja låtarna åt är ungefär lika svårt, så vi ger snart upp och lämnar bandet som kör vidare med de vanliga gamla metalposerna. De närmast sörjande blir kvar, en del headbangar framför scenen och andra står som fastvuxna zombies, men merparten av publiken som fanns där när vi anlände är redan försvunna. Vi får vänta med vår dödskyss till senare, då det blir dags för Entombed.
Innan dess gör vi två saker: för första gången besöker vi backstage-området som är extremt välordnat och trevligt. Den här biten är folket bakom Peace & Love alldeles förbannat duktiga på. Här finns gott om sittplatser, barer, till och med ett dansgolv i tält med livs levande dj. Tyvärr hinner vi inte mycket mer än att ta ett par cigaretter, anteckna lite och vila rygg och ben i varsin stol en stund. Men nästa gång skulle jag absolut inte ha något emot att hänga där en timme eller två med några goda öl och bekanta mig lite närmare med folk. Detta är en oas för en hårt arbetande skribent och hans fotograferande bror. Liksom för alla andra som hängde där.
Jag vet att Kent är stora, att Kent drar folk, att Kent är älskade av alla från gamla gummor och små barn till tatuerade hårdrockare och deras ulliga, små husdjur. Men inte fan kunde jag drömma om att hela jävla Peace & Love-publiken skulle vara på plats när ridån föll. Tusentals iphones och mobiltelefoner bildade ett hav av lysande prickar och fyra storbildsskärmar exponerade bandet samtidigt. Kent hade tveklöst dagens största publik. Inget snack om saken. Gick man på höger sida om scenen var det närmast omöjligt att ens ta sig in på gräsmattan, såvida man inte färdades med bulldozer, däremot gick det att komma lite närmare på vänstra flanken. Ljudet var grymt bra, scendekoren skitsnygg, framförandet så länge vi stannade, vilket var ungefär första timmen, utsökt. Och festivalens tyngsta jävla syntljud var det i “Töntarna”. Det bästa med alltihop var dock stämningen, den svenska vemodiga stämningen i den ljumma sommarnatten. Den påminde mig om då jag såg Pooh på en fotbollsarena i Italien för många år sedan. Inga övriga likheter dock. Pooh lirar symfonisk, mycket vacker och melodiös rock. Samtidigt är vemodet detsamma, så kanske är det inte så svenskt trots allt. Vi lyssnar bland annat till “Utan dina andetag”, “Det finns inga ord”, “Skisser för sommaren”, “Socker”, “Musik non stop” och “Ensamheten” innan det är dags att byta såväl scen som stämning, band och publikmängd. Kanske borde vi inte ha gjort det. Det svartklädda Kent höll nämligen euforiskt hög klass och jag hade gärna sett dem till slutet.
Entombed däremot gör en hygglig spelning denna kväll, men den känns ändå som en i mängden. Jag har sett bandet flera gånger förut, vet att de alltid levererar, men ändå saknades den där lilla extra gnistan denna kväll. Visst var det bra, visst var det som alltid äckligt när Lars-Göran Petrov skjuter sina satser av snor på scengolvet direkt från näsan och visst ser det slafsigt ut där han vankar omkring och käkar banan och growlar samtidigt. Som om han befann sig i sitt eget vardagsrum, endast iklädd smutsiga kalsonger. Att gå från Kent till Entombed är inte bara en musikalisk promenad från en ytterlighet till en annan, utan också en promenad där man i ena stunden står och smådansar till finkulturell discopop för att i nästa dras in i en värld där gamla sluskiga alkisar sitter i ring och skiter, berättar motbjudande historier och sedan börjar slå varandra på käften runt den brinnande soptunnan. Men så har vi det där med Djävulen. När Entombed är som bäst är de grymma och ett av få band som kan driva demonerna ur lapplisorna med sin kolsvarta ondska. Men den här kvällen lyckades de inte riktigt göra det. Såvida inte lapplisorna som gav mig böter under morgonen fick sina plågor serverade i efterhand, likt voodoodockor. Förhoppningsvis var varenda låt Entombed framförde i mörkret denna natt som ytterligare en nål i deras inre organ. Men i så fall var det något trubbiga nålar. De allra mest sylvassa, som jag sett bandet leverera vid andra tillfällen, inte minst förra gången jag såg dem på Peace & Love, sköts inte iväg denna gång. Dock gjorde de bra ifrån sig och fansen var knappast besvikna. Bandet själva verkade skitglada att några trotsat hypen och lämnat Kent för deras skull och efter giget, när alla gick av scenen, hoppade Alex Hellid ner till publiken istället, gick omkring och hälsade personligen på fansen och det mina vänner, det lär inte killarna i Kent ha gjort.
Själva åkte vi återigen hem genom natten och den gryende morgonen. Vi lyssnade igenom alla låtar som spelats på Tio i Topp under åren 1973 – 1974 och som jag har på sex brända cd-skivor, såg döda grävlingar ligga i körbanan och jag lyckades dessutom mangla en av dem ytterligare en gång. Dock inte på flit. Vi tog paus och pissade utanför en bondgård, glodde på kor som glodde tillbaka, upplevde den bländande solens uppkomst och drack cola, vatten och rökte Look, medan Gary Glitter, Suzie Quatro, The Sweet, Wizzard och allsköns 70-talsartisters hitlåtar ljöd över ängarna och vägarna. Återigen en vacker gryning, återigen en motor som jobbade för att trotsa tyngdlagen, återigen två slitna killar i en bil, tankade med nya intryck och smått trötta, men lyckliga och högst levande, på väg till en storstad vars enda uppgift är att ge lite vila och en dusch innan det återigen är dags att ge sig iväg mot Borlänge och ännu mer musik.
