Wednesday , November 25 2020

Peace & Love 2010 – Fredag – Personligt triptyk av Peace & Love 2010

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Varje år har Peace & Love ett tema. 2010 är temat frihet. Förutom musiken, frisyrerna och uppskattningen av stora, vackra gamla motorvägsskepp från 50-talet har jag och raggarna ytterligare en sak gemensamt: nämligen känslan av frihet när man sitter bakom ratten, skruvar upp musiken och bara kör, kör, kör… Jag har ingen aning om den frihetskänslan är densamma som den Peace & Love har tänkt sig, men skit detsamma. Det är oerhört skönt att sitta i solskenet, fortsätta lyssna på gamla 70-talsikoner som Elton John, Anne Murray, Mud, Rubettes, Slade, Deep Purple och Alvin Stardust, ta en cigarett och känna vinden passera genom de nervevade rutorna. Bror kör första biten denna fredag.

När vi kommer till en bensinstation vid Sala för att tanka diesel dyker en kvinna upp. Hon vill sälja guld till oss. Bror blir direkt förbannad, kallar hennes smycken för “bullshit” och hon försöker tjafsa emot, men det är rätt kört. Kråkguld är kråkguld och en bedragare är en bedragare. Dessutom kan bror bli fly förbannad när någon försöker blåsa honom, så kärringen får rätt bråttom tillbaks till sin bil. Vi hinner inte ens starta vår, innan vi i backspeglarna ser hur poliser dyker upp och syr fast kvinnan och hennes kumpaner. På tal om frihet så förlorade de just sin.
Vi åker vidare, nu på ännu bättre humör än när vi anlänt. På vägen hamnar vi – på tal om raggare – i karavaner av mer eller mindre välvårdade bilar från svunna decennium. Min tanke är att de möjligtvis också ska till Borlänge, kanske för att se John Fogerty nästa dag. Lyckliga dem, i så fall. Själva kommer vi missa hans gig, samt hela lördagens Peace & Love eftersom vi ska till Lida Countryfestival då istället.

Men än så länge är det fredag och Nationalteatern lirar “Ingelas sång”, “Ute i kylan” och “Livet är en fest” på Eldorado. Själva ska vi se Nick Lowe i det gröna på Tropico, som ligger alldeles intill Eldorado. Först blir det dock en Pepsi hos kebabförsäljarna och fish n´ chips hos de trevliga tjejerna bredvid. Jag misstänker först att Lowe kommer köra ensam med gitarr då jag vet hur liten Tropico-scenen är, men till min lycka har han ett fullt band med sig. Och inte nog med det: solen skiner och konserten blir fullkomligt underbart tilltalande på alla sätt och vis. Nick Lowe är gänglig, han har blivit vithårig, han inleder med en countrylåt kallad “Long live love”, vilket blir en perfekt försmak av morgondagens countryfestival. Sedan kör bandet rockabilly: “Raging eyes”. Det fortsätter med Johnny Cash-sväng i “Has she got a friend” och därefter kommer “I trained her to love me” med sin elaka text. Lowe kan inte fatta att vi applåderar en så elak text. Och på tal om elak, poplåten “Cruel to be kind” är lysande förstås. “You inspire me” är en liten soft jazzpärla med fint pianolir som överraskar, då jag aldrig hört Lowe lira det stuket tidigare, och “Soulful wind” har ett coolt orgelsolo. Så där fortsätter det: lite country, lite pop, lite rock n roll och lite sentimentalt lugn. Samt en låt som Johnny Cash själv spelat in, nämligen “Without love”, som sitter klockrent. Nick Lowe och hans band kör “What´s so funny ´bout peace, love and understanding?” och “I knew the bride (when she used to rock n roll)” och ännu en gång konstaterar jag att god musik inte är åldersrelaterad, ifall nu något omoget ljushuvud skulle ha fått för sig något annat. Vi träffar en kompis från Avesta och gör sällskap med honom bort till Venus, där Danko Jones ska lira. Han presenterar oss för sina vänner och sedan skiljs våra vägar för denna gång.


Danko Jones Foto: Georg Ryttman

Den lilla power-trio som leds av Danko gör mig verkligen inte besviken. Satan i gatan vilket tryck och ös! Det stod mellan Danko och Patti Smith denna afton, men Patti har jag sett så många gånger förut så jag tänkte att den här gången får damen ursäkta. Danko bad dock inte om ursäkt för sig. Han levererade låtar som “Cadillac”, “Active vulcanoes”, “Sugar high”, “Forget my name” och “Invisible” med full kraft och energi, som om allting hängde på att blåsa på så fort, tajt och hårt det bara var möjligt. Tungan for in och ut ur munnen på honom som på en ödla, publiken klappade med som om de hade betalt för det, och den som inte gick igång på kanadensarnas rock n roll denna afton kan omöjligt ha gillat något Danko Jones åstadkommit. Någonsin! Dessutom verkar Danko vara en hyvens kille. Efter tre låtar får nämligen fotograferna, i vanlig ordning, lämna fotodiket, men Danko ropar tillbaks dem. Hans konsert ska minsann få fotas så mycket någon vill, inga divalater här inte, det är bara att ta med kamerorna och komma tillbaka. Och en del fotografer var inte långsamma att ta tillfället i akt och återvända.

Danko Jones och hans medmusikanter har samma effekt som amfetamin på mig: hjärtat pumpar dubbelt så snabbt, rysningar skälver genom huden och energin och intensiteten fullkomligt genomsyrar vartenda skrymsle i kroppen. Visst är killens plattor bra, utmärkta för vilda, öldränkta och nattliga partyn, men live är han i sitt rätta element till hundra procent. Han babblar om att utföra oralsex på kvinnor i ena stunden, vilket får vissa damer i publiken att jubla högt och innerligt, medan han i nästa stund räknar upp alla döda rockstjärnor han ser upp till, för att i slutklämmen utnämna Ronnie James Dio till den största av allihop. Det bästa är dock att orden verkar komma direkt från hjärtat. Danko Jones må inte vara något musikaliskt geni, han är ingen nyskapare eller instrumental ekvilibrist, och hans texter som i regel behandlar könsumgängets njutningar och inte ofta så mycket mer, mår inte hamna bland de stora poeternas verk, Men en sak är säker: killen vet ta mig fan hur man levererar rock n roll 2010, och tillsammans med John Calabrese (bas) och Dan Cornelius (trummor) utgör denna trio rena skogsbranden.

Med hjärtat, fortfarande på dubbel hastighet, skyndar bror och jag vidare till Patti Smith. Vi hinner bara slå oss ner i gräset, höra “Because the night”, “Pissing in the river” och “People have the power” innan det är dags att dra vidare över bron till Eldorado och 80-talets popdrottning Kim Wilde. Detta kan bli precis hur som helst, det är vi ense om. Att Kim Wilde har åldrats är vi beredda på. Det skiter vi i. Ingen är tonåring för evigt, och hon är född -60, så vad fan… Men resten… Kan hon fortfarande sjunga? Kommer hon framföra de gamla låtarna eller baserar hon giget på en massa ny skit som ingen känner till? Kommer det dyka upp någon publik? Kommer den stanna eller blir det pinsamt när alla går mitt i spelningen? Vi har ingen aning. Ingen av oss har följt Kim Wildes falnande karriär sedan 80-talet spolades bort av ett nytt decennium.


Kim Wilde Foto: Georg Ryttman

Så kommer bandet in på scenen. Och så kommer Kim Wilde själv, svartklädd och lite rundare än tidigare, men annars ser hon ut ungefär som förr. Bandet öppnar med “Chequered” från första, självbetitlade plattan som kom -81. Och jepp, det är klockrent! Det visar sig att brorsan Ricki Wilde (som hade hiten “I am an astronaut” redan som barn) har blivit flintskallig, men fortfarande lirar gitarr i hennes band, och brunetten som sköter bakgrundssången är hans dotter Scarlett Wilde. Den enda som fattas är väl farsan Marty, men han har å andra sidan aldrig varit med i bandet. Däremot gjorde han sig känd i England på 50-talet som en rock n roll-artist med rätt stora framgångar. Kim framför “Anyplace, anywhere, anytime” som Ricki fuckar upp inledningsvis genom att spela fel. Låten har Kim och tyska Nena haft en hit med, hon med luftballongerna, om ni minns? Sedan framförs utsökta “Cambodia” från andra plattan och The Supremes “You keep me hangin´ on” som Kim Wilde hade en förstaplats på USA-listan med under det sena 80-talet. Giget fortsätter delvis med hits som “View from a bridge” och delvis med några nya låtar som i alla fall inte jag känner igen.

Kim byter till en lång, svart morgonrocksliknande klädsel med stort fredstecken i silver på ryggen, medan bandets unge gitarrist ska visa framfötterna. Den biten av giget känns rätt sunkig. Gitarrliret imponerar inte ett skvatt och vitsen med breaket är övertydligt. Det handlar uteslutande om att resten av bandet ska hinna torka svetten ur pannan backstage en stund. Nåväl, efter den missplacerade detaljen fortsätter låtarna att komma. Det är mer disco än new wave, såsom det blev mot slutet av 80-talet, men merparten av låtarna fungerar och Kim ber om ursäkt för att rösten är lite trasig efter många festivalspelningar denna sommar. Ibland pallar hon verkligen inte att nå tonerna, ibland hoppar Scarlett påpassligt in och sätter dem åt henne, men i det stora hela låter det rätt bra. Allra bäst blir dock extranumret. Inte det första, för det är en skittråkig låt, men när man drar igång “Kids in America”, då rockar bandet. Kim pressar det sista ur sina trasiga stämband och det piskas upp ett sjuhelvetes ös. Det är då det står klart: så här vill jag ha min Kim Wilde. Ingen discoprinsessa, ingen balladsångerska, utan en ren jävla rock n roll-brud som ger järnet. Det är då Kim Wilde är bäst och det är då Ricki och resten av bandet är bäst. Showen är över. 80-tals nostalgikerna lämnar asfalten framför scenen. De flesta ser nöjda och glada ut. Det gör säkert jag och bror också. Det hela var inte lysande, men det var klart charmigt, och jag ser gärna Kim Wilde igen då det ges möjlighet.

Vägen från Eldorado till Tropico är i vanliga fall kort. Jag träffar dock, återigen, mina vänner Lillis och hennes trevlige, pratglade dalkarl. De ska gå och supa med hans morsa istället för att se Khoma. Bror köper fish n´ chips, jag har skaffat en ny Pepsi och medan jag tydligt hör Khoma dra igång är jag involverad i samtalet. Väluppfostrad som jag är – i nyktert tillstånd åtminstone -, står jag kvar och pratar en stund, vilket gör att stressen blir dubbel till giget. Vi slänger oss ner i backen i gräset. Khoma öser på. Norrlänningarna verkar triggade. Så sprakar det till i PA-anläggningen utav bara helvete. En ung emo-tjej en bit nedanför oss skrattar. Nästa gång det sprakar till verkar hon inte lika road. Sedan fortsätter dessa förbannade störningar i låt efter låt… nåväl, Khomas låtar är långa, så de hinner faktiskt bara lira fyra, fem stycken med ljudstörningar innan PA:t säger “goodbye and fuck you all!”. Varför avbröt man inte redan från början? Undrar bror. Redan i låten som spelades före “All like serpents” lät det skit, delvis på grund av störningarna och delvis för att ljudet över huvud taget var risigt. Ingenting blev ju bättre sedan, snarare tvärtom. Och när allting dog stod den stackars Jan Jämte och försökte informera publiken om läget utan mikrofon. Bror och jag väntade fem minuter, tio, femton… Sedan gav vi upp. Vi var övertygade om att Umeåbandet aldrig skulle återkomma, att det var kört. I efterhand fick jag dock reda på att läget löste sig och att killarna fick giga vidare, men det var så dags då…


Familjen Foto: Georg Ryttman

Familjen… Eldorado-scenen. Jag står rätt långt fram, bror står ännu längre fram, det är inte så mycket folk på höger sida så det känns rätt schysst. En snubbe glider fram och fingrar på en synth som står på ett stort bord, det ljuder instrumentalt och låter halvintressant och plötsligt befinner jag mig instängd, omringad och ockuperad av ett pågående jävla dansparty. Få människor runt omkring mig är äldre än min dotter. Den där blonda, lätt falsksjungande snubben som var med i någon Idol-tävling och som kom rätt långt i den på sin charm, står framför mig. Gissa om tjejgänget får glädjefnatt när de ser att det är han? Gissa om snubben och hans polare drar tämligen fort?
Mig tittar ungdomarna mest lite konstigt på. Typ: vad fan gör den där långhåriga, tatuerade gubben på vårt tonårsdisco? Kanske tänker de vidare: han har säkert någon son/dotter i publiken som han måste övervaka. Nåväl, ungdomarna är softa. Till sångaren i Familjen kommer in. Då börjar alla hoppa som tokar, dansa som dårar och verkligen gå igång på allvar. Sedan kommer någon brud in och sjunger. Då är inte ens musiken intressant längre, så jag börjar tänka på refrängen. Det går att ta sig ut genom alla dessa rörliga kroppsdelar, men det är inte helt lätt utan machete, och bror följer efter med sin tunga kamerautrustning på ryggen. Vi pustar ut. Familjen plippar och ploppar. Jag bestämmer mig för att lyssna på dem någon annan gång, helst hemma vid stereon, så jag slipper själva danstillställningen. Vet inte dagens unga män att “hårda killar dansar inte”?

Nästa scen blir Venus. Nästa band blir Katatonia. Nästa publik är lugn. Den är inte bara äldre, den är dessutom dansbefriad. Sådant gillar jag. Katatonia gillar jag också. De är lagom deppiga, har vackra och väl genomarbetade melodier, exploderar då och då i snabbare partier och väver tillsammans med Borlängenatten samman en atmosfärisk helhet som värmer, ger vila och utrymme för meditation. Bandets före detta basist och gitarrist, Fredrik och Mattias Norrman tackas av från scenen med avslutningslåten, men Katatonia framför också “My twin” från The Great Cold Distance-albumet. Bland övrigt material får vi bland annat höra “Ghost of the sun”, “The longest year” och “Day and then the shade”. Det hela är väldigt proffsigt och ljudet är mjukt och fint.


Katatnonia Foto: Georg Ryttman

För min del kunde bandet få lira hur länge som helst. Just där, just då, passar de min sinnesstämning alldeles utmärkt, och trots att det är ett band kvar att se känns Katatonia-giget som mitt avsked till 2010 års Peace & Love-festival. Min enda invändning är egentligen gruppens förutsägbara scenuppträdande. De långhåriga musikanterna står gärna längst fram i sedvanliga hårdrocksposer och kastar med hårmanarna som drillade soldater, eller höjer gitarrhalsarna i symbios mot himlen, och den biten känns rätt förlegad. Man har sett det hundratusen gånger förr. Dessutom passar poserna inte riktigt Katatonias innerliga, melankoliska musik. De rör sig som vilket standardiserat heavy metalband som helst, men låter inte alls som dessa smattrande dubbelkaggegrupper. Nåväl, jag kan leva med det. Grejen med Katatonia är att lyssna, inte se, och giget på festivalen var alldeles utmärkt. Bror som inte hört bandet förut var riktigt lyrisk när vi gick därifrån och han är inte direkt lättflirtad alla gånger.

Jag låter honom bestämma vem vi bör avsluta Peace & Love med detta år: The Ark, Anna von Hausswolff eller D.A.D? Han väljer danskjävlarna. Det gör han rätt i. De levererar en underhållande show, eldig pyroteknik och finfin rock n roll denna fredagskväll. Det står fortfarande Disneyland After Dark på backdroppen, trots att Disneykoncernen förbjöd dem att använda namnet en gång i tiden, och en gigantisk tjurskalle full av lampor hänger bakom trumsetet. Plötsligt stiger skallen uppåt och Jesper och Jacob Binzer, Stig Pedersen och Laust Sonne attackerar scenen. Jesper blir snart lite tröttsam med sitt enformiga upprepande av “Booorlänge, hur mår ni?” så fort han öppnar käften mellan låtarna, men Stig är kul att se på med sina otaliga, monstruösa, tvåsträngade elbasar och silverkläder. Laust hör jag mestadels utan att se honom, och Jacob håller sig tämligen lugn, framför snygga surfgitarrsolon och sätter sprätt på det musikaliska. Faktum är att jag såg Disneyland After Dark då de fortfarande hette så och spelade på rockklubben Ritz i Stockholm. Detta var mycket tidigt i bandets karriär, då de ännu ansågs spela cowpunk, vilket de alltför sällan gör nu mera. Då var de helt okända för massorna, men idag har kvartetten vuxit till ett namn på var mans läppar. Åtminstone om man gillar rock n roll av lite hårdare slag.

Denna kväll var ljudet tunt i början, men under tredje låten “No fuel left for the pilgrim” tog det sig och sedan blev det bara bättre och bättre. Det är ett helvetes ös när Laust sjunger “Riding with Sue” från debutalbumet, fulländad med fett raggar-ös och countrygitarr, men även “Monster philosophy” från 2008:s album med samma namn går hem. Och när extranumret -, den med gitarrsolo ordentligt förlängda “Sleeping my day away”, då Laust kommer in och firar av fyrverkerier från hjälmen -, framförs, finns det nog inte en människa som står stilla längre. Jag kan åtminstone inte se någon. Partyt har nått sin ände och att D.A.D. var tio minuter försenade spelar ingen roll, då de ändå drog över speltiden med tjugo minuter, till publikens favör. Jag påstår inte att giget var perfekt, än mindre att det var festivalens bästa, men en sak är säker: nu när jag sett det skulle jag inte vilja ha det ogjort.

Med extranumrets refräng i öronen vandrar bror och jag bort till pizzerian igen. Den här gången satsar vi på varsin 200 grams hamburgare, vilket vi aldrig borde ha gjort. Brödunderdelen är seg som en skosula, grönsaker är en bristvara och dressingen kan man möjligtvis hitta om man använder spåkula. Killarna i restaurangen är bra på pizzor, men de suger på burgare. Bror konstaterar att MacDonalds burgare är rena lyxkäket i jämförelse, men vi bestämmer oss för att det är försent för att tjafsa med personalen om deras misslyckade grillkunskaper denna natt. Lätt missbelåtna knatar vi istället in i tobaksaffären, köper cigaretter, choklad och riktig Cola, sen bär det av till bilen för sista hemkörningen från Borlänge denna sommar.

På vägen lyssnar vi på Grave Digger, Guns n Roses, The Answer, Austrian Death Machine, Gong, Grail, Groundhogs och Rory Gallagher. Det känns bra. Festivaldagarna har varit härliga. Visserligen känns det lite märkligt att inte ha druckit en enda öl på tre dygn, vilket gör att vi starkt överväger att tälta nästa år, men samtidigt: vad gör man när man har en tonårsdotter ensam hemma? Man vill ju gärna se till att hon mår bra och inte har bränt ner lägenheten. Dessvärre har hon bränt handen och halsen istället visar det sig, när jag anländer denna soliga lördagsmorgon. Matlagningen har gått över styr under dagen och het olja har skvätt upp på henne, vilket skapat röda blåsor och sår. Jag lovar att vara hemma och ta hand om henne hela nästa vecka, men möts av först en bekymrad min och sedan ett snett leende, då hon säger: jag skulle inte ha något emot om du är på festival hela nästa vecka också…
Hmm, varför är det så kul att ha hela lägenheten för sig själv när man är fjorton?Dessvärre har jag minnet kvar så jag vet svaret.

Om Webbmaster

Kolla även

Spandau Ballet – fyller 40 och släpper jubileumsskivor

Många stora band fyller 40 i år. Ett av dessa är Spandau Ballet, som i …