Friday , November 27 2020

Zero har intervjuat albumaktuella Man. Machine. Industry – J. Bergman om nya albumet

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

För exakt tio år sedan bildades Man. Machine. Industry av J. Bergman och redan året efter släpptes debutalbumet. 2004 anslöt basisten Nail och trummisen DNA och två år senare filmades “The hunt” som skrevs till PS3/X-Box 360-spelet The Darkness. Låten “The hunt” finns också på nya albumet White Trash Devil In A Jesus Christ Pose som getts ut på GMR. Zero tog ett snack med hårt industrirockande J. Bergman, gruppens sångare, gitarrist och programmerare.

Ni har ju till nya albumet White Trash Devil In A Jesus Christ Pose fått skivkontrakt med GMR. Vad var det hos er de föll för och förändrar detta er situation som band på
något vis?

– Vi hade några bolag som visade intresse men vi ville helst ha ett bolag i Stockholm som vi kunde ha nära kontakt med under processen. Just det som föll oss i smaken med GMR var att Lena, som äger bolaget, själv är ett fan av metal och hårdrock. Inte bara en business människa. Hon började på 80-talet som försäljare av merchandise till kompisars band och startade bolaget något senare. Lena är en eldsjäl helt enkelt. Sådana är vi själva också, så kemin oss
emellan kändes helt rätt.

Vad är fördelen med att spela in för GMR i motsats till tidigare, då ni gav ut era plattor själva?
– Ingen större skillnad faktiskt. GMR har låtit oss ta saken i egna händer och litat på oss fullständigt. Nästan hela albumet var ju färdigt när vi kom i kontakt med dem. Det vi inte hade förut har de: distribution över Europa och USA, bra dealer med diverse MP3-säljare och så vidare. De kan systemet och det var där vi själva kände oss lite förlamade, berättar J. Bergman.

Hur många plattor har ni kontrakt med GMR för framöver?
– Vi har endast ett fullt kontrakt på nya albumet, men en så kallad option på en andra cd. Det vill säga: om GMR vill ha en andra platta av oss så står de först på tur att få släppa den. Annars är vi fria att gå vidare. Vi har överlag fått till en bra deal tycker jag. Vi har haft stor hjälp av Mike Gargano som är en god vän på MNG Management (Sonic Syndicate) trots att vi inte är signade till dem. Mike är en riktig ängel i en bransch full av rövhål och fällor, säger Bergman och skrattar.

Idag är Man. Machine. Industry en trio istället för kvartett, hur kommer det sig?
– Det har varit en lång resa för att hitta det vi borde ha gjort från början. Vi har sedan 2004 haft diverse kompisar som hoppat in på gitarr, men samtliga har haft sina egna band som de brinner för vid sidan av. Jag skriver ju det mesta av materialet, och en dag började vi repa med mig som både gitarrist och sångare. Vi var mer eller mindre tvungna att komma på en permanent lösning. Efter de två första spelningarna som trio kände vi för första gången en riktig bandkänsla och tydligen lös det igenom live, för folk som sett oss som kvartett tyckte att det var helt rätt väg att bli en power-trio. Nu känns det hur naturligt som helst att hugga yxa och kraxa och jag kommer aldrig lägga yxan på hyllan för att bara sjunga i MMI igen.

Kan du presentera NAIL och DNA lite närmare?
– Det är tunga och in i helvete bra killar. Jag hoppas att de orkar köra på med Man. Machine. Industry till döddagar. DNA(Dennis “Denna” Nilsson på trummor) är från början en dödsmetallare som piskade skinn i Dispatched (Music For Nations). Han kunde lira fort men hade svårt för rakt och enkelt lir och slog inte nämnvärt hårt. Han tränade så händerna fick blåsor för att få det rätta drivet och groovet som krävs för Man. Machine. Industry. Många som kör industriell metal kör med klick. DNA gör det inte! Det ni hör ut är det han har i hörselsnäckorna och det krävs en stor talang för att fixa det utan klick. Nail (Björn “Nalle” Gustafsson som är basist) är nog den mest trogna vapendragare jag jobbat med. Vi har haft diverse band innan Man. Machine. Industry och känt varandra i 20 år. Han kan sjunga, lira trummor och brukar plinka lite på gura framför TV:n där hemma. I gruppen funkar han som mitt bollplank och medproducent när jag skriver material. Nail är en otroligt viktig ventil för både mig och DNA. Han har ruggigt bra dynamik i basspelet, vilket också passar Man. Machine. Industry mycket bra. Tillsammans är dessa herrar som en framknullad “ångvältsbulldozer”. En vansinnigare mördarmaskin får man nog leta efter. De krossar helt enkelt.

På nya plattan överraskar ni med en cover av Iron Maidens “Running free” i en tämligen “oortodox” version. Hur kommer det sig att ni spelade in den? Är ni stora Iron Maiden-fans?
– Alla i bandet gillar Iron Maiden. Dock från lite olika eror. Jag är så gott som bara inne på Paul Di´Anno och Clive Burr perioden (1980-1983). Nail är mest inne på Dickinson-tiden, men diggar även Di´Annos album, fast helst ska det vara Bruce Dickinson för hans del. DNA diggar Maiden lite mer i allmänhet. Meningen med “Running free” var att Paul Di´Anno skulle gästat på sång. Vi tog kontakt med hans manager och Paul själv tyckte att vår version var ball, så han var helt på. Men så kommer hans manager på den brillianta idén att de ska ha 10 000 pund för ett gästspel. Hahaha. Vad fan, kom igen, vi är inte Metallica och badar i kulor! Vi är bara ett gäng fattiga metalskallar som harvar oss fram. Angående låten så kommer vissa Maiden-fans att hata vår version, och andra att gilla den.

På albumet har ni några gästartister också. Hur kom ni i kontakt med Patrik Wirén, Gustav Jorde och Misha Sedini, och hur utvecklades det till att dessa plötsligt medverkar på albumet?
– Patrik Wirén från Misery Loves Co har jag känt sedan 1996 då mitt förra band Slapdash och Misery Loves Co låg på samma bolag. Jag har vid flera tillfällen försökt få honom att medverka på mina olika projekt, men när jag skrev material till White Trash Devil In A Jesus Christ Pose skrev jag två låtar som jag trodde skulle passa hans röst och stil. Han föll pladask för “Almost gone” och jag gav honom fria händer att skriva text och melodi. Gustav Jorde är mannen med avgrundsstrupen i dödsgrindarna Defleshed. Han hade just startat ett nytt band, Valley Of The Dead, som även de kastat in lite industriell touch i sin metal. Defleshed är ett av de få extrema band jag gillar och tänkte att den extremaste låten på White Trash Devil In A Jesus Christ Pose skulle bli mer extrem med hans growl. Han var heltänd på idén och jag tycker resultatet blev lysande brutalt. Misha Sedin (Lingua / Come Sleep) är en av de gitarrister som spelat live med oss från och till mellan 2005 och 2008. Det var en självklarhet att han skulle få hugga in på ett par låtar. Han lirar all gura på “Who I am is how I kill” och “Why heroes fade away”. Ken Stone, som till vardags spelar ståbas i The Knockouts, är dessutom med och lirar hammondorgel på “The rise of the insane”.

Vem är då Lady M, vad har hon gjort tidigare och vad har en poet/författare att göra på en stenhård platta som den ni har skapat?
– Haha, nu är du nyfiken? Lady M är något av en ordkonstnär som skriver noveller, diktsamlingar och bloggar jag brukar följa på nätet. Det hon skriver greppar mig nästan varje gång jag läser det. En av mina personliga favoriter är en kortnovell kallad Ångztezia, där man får följa människor på en annan planet och där alla har diverse psykiska funktionshinder. Lady M är även den snyggaste och underbaraste kvinnan på jorden… hon är även min fru, säger Bergman och skrattar gott åt överraskningen.

Vem eller vilka skulle vara dina ultimata önskegäster på ett framtida album?
– Ojojoj. Svårt. Jag skulle nog välja artister som inte är jättestora men som bör lyftas fram mer för att de helt enkelt förtjänar det. Jag ser ju upp till något mindre band än Rammstein och dylika. Tommy Victor i Prong skulle det vara en ära att jobba med. Det skulle också vara kul att höra Thåström sjunga industrimetal igen. Peace Love & Pitbulls var enligt mig ett av de bästa banden i genren, men folk hajade inte hur bra de var. Tribazik är ett brittiskt gäng som jag gillar väldigt mycket. De har vi lite kontakt med, så det kanske inte är en omöjlighet till nästa platta.

White Trash Devil In A Jesus Christ Pose har ju varit ute ett tag nu, ser den ut att sälja bra? Vilka reaktioner har du fått på den?
– Oj… Jag har faktiskt ingen aning om hur det går för den. Vi får ju kvartalsräkningar, och det är ett tag kvar till den första. När jag pratar med Lena, skivbolagschefen på GMR, nämner hon varje gång att i dagens läge är det svårt att sälja cd:s och även mp3 då folk hittar musiken gratis via Spotify och annat. Recensionerna har sett väldigt dystra ut. Vi är nog ett av banden som recensenterna älskar att hata. Men vad fan. Vi lirar det vi gör för att vi älskar det, inte för att passa in i deras jävla mallar. De placerar oss omgående i Marilyn Manson/Rammstein-facket, så jag gissar att de inte lyssnat så noga på plattan, eftersom det inte finns ett uns av varken Manson eller Rammstein bland våra inspirationskällor. Men det är väl så det funkar. De känner sig tvungna att dra paralleller med andra artister för att de inte kan beskriva soundet som det låter, och har nog inte så bra koll på genren, förutom de stora namnen. Vi har dock fått några bra recensioner. Close-Up gav oss 8 av10 och en av Tysklands största metal-magasin gav oss 7 av 10. Fabryka som är en ganska stor sajt i USA gav oss full pott. Så vi har några på vår sida… och så har vi ju fansen, vilket är det viktiga.

Förra året gjorde ni en massa spelningar tillsammans med band som Raubtier,Sparzanza, Deathstars och uppträdde även på Sweden Rock Festival. Vilket gig var absolut roligast och/eller mest vansinnigt?
– Alla gig och alla band hade sitt lilla extra. Raubtier är riktigt sköna lirare och vänliga rakt igenom. Sparzanza är ett band jag själv gillar mycket och de hoppas jag att vi får lira med igen. Även om vi inte är i samma genre tycker jag att vi matchar varandra ganska bra, och så är ju basisten stort Maiden-fan liksom vi, säger Bergman och skrattar. Men det som gav oss lite haksläpp var när vi lirade med Deathstars. Deras fans tog oss verkligen till sig och trycket på merchandise var jävligt stort. Vi fick signa en hel del plattor så jag kände mig jäkligt nöjd. Till skillnad från många andra öppningsakter så tar vi faktiskt på oss jobbet att värma upp publiken innan huvudakten. Vi pushar publiken och får den att skrika så att huvudbandet hör det i logen. Vi försöker få dem så taggade som möjligt innan de “stora” grabbarna ska gå på.
När jag gick på konserter som mest under 80-talet var det självklart att supporten skulle tagga upp publiken. Det gör vi till max.

Var kan de svenska fansen se er under denna vår och sommar? Blir det även turné utanför landet gränser? Och har det skett några visuella förändringar i era liveuppträdanden på senare tid?
– Den 2:a juli står vi på scenen på Pampas Rock i Stockholm. Den 28:e augusti blir det Kalmar Rock Bay med Engel, Sister Sin och Dark Tranquillity. I höst kommer vi att dra ihop ett turnépaket under tre dagar i Sverige, tillsammans med Cold Cold Ground (FI) och Mass Murder Agenda (SWE) som går under arbetsnamnet Industrial Metal Combat part 1. Tycker någon klubb i Sverige att paketet verkar intressant så hör av er! Vi drar även till Finland igen för en kortare turné med Cold Cold Ground. Det blir vår tredje runda dit med dem och det ska bli riktigt roligt. Visuellt har vi valt att inte lägga tid på en massa projektorfilmer och dylikt. Vi snackade om vår image häromdagen, vilken är väldigt punkig. Vi är fans av metal och punk och beter oss som det. Man får oss som vi är, utan masker och rockstjärneattityd. Vi är som fansen på första bänkraden och röjer röv tillsammans med de där framme.

Vilka band/artister skulle du säga har varit mest betydelsefulla för ditt låtskrivande och influerat dig mest genom åren?
– Som jag nämnde tidigare så verkar recensenterna inte haja grejen riktigt. Jag själv är mest influerad av 70- och 80-talets metal. Om man lyssnar på låtarna tycker jag att man hör det. Ta “Broken bones & twisted minds” som helt klart är ett Bay area thrash metal riff, typ Testament 1988. “The devils blues” från ep:n är inspirerad av ZZ Tops feta bluesgung, “The hunt” har lite “London calling” av The Clash i sig. “The rise of the insane” är för mig en mix av Motörhead och Uriah Heep. Låtarna är inspirerade av äldre band medan soundet vi valt har mer gemensamt med Killing Joke och Prong. Men jag är alltid noga med att inte låta som en kopia och det tycker jag inte att vi gör heller. Det är bara recensenterna som är insnöade på Manson och Rammstein, säger J. Bergman och skrattar igen.

Vad inspirerar dig att skriva dina texter och hur viktig tycker du att lyriken är för det Man. Machine. Industry gör?
– Texterna är ännu en grej jag fått skit för. Det var en recensent som tyckte att texterna var för enkla och banala. På det kan jag svara att jag skriver enkla texter som går rakt på sak för att jag vill ha texter som går rakt på sak! Haha. Må det vara banalt, men jag gillar att veta vad
personen som skrivit texten vill säja mig. Vår musik är ganska enkel och lyriken likaså. Men många vet inte vad texterna handlar om. “At the end of the tunnel” har ju en titel som säger allt, men ingen vet att jag skrev texten när Paul Raven (basist i Ministry, Killing Joke och Prong) dog, och det fick mig att fundera på hur jag skulle vilja att min död såg ut. “Make the world sleep the sleep” beskriver en bild jag såg på nyheterna där ett litet barn någonstans i Afrika låg i sin mammas armar och grät, medan modern satt där, avliden. Jag skulle inte själv säga att dessa texter är “banala”, men recensenten och jag har väl olika syn på vad banalt kan vara, förmodar jag. Texterna är viktiga, men musiken är viktigare för mig. Det sticker jag inte under stol med.

När kommer MMI:s första ballad? Kommer det någonsin ske att ni lirar in en sådan?
-Jag har faktiskt ett litet sug att skriva en ballad. Det blir förmodligen den enda av våra låtar som inte kommer vara 70- eller 80-tals inspirerad i så fall. Inget “Wind of change” för mig. Men ett band som Misery Loves Co fick till en väldigt bra känsla i deras lugnare låtar och jag gillar även Metallicas “One” väldigt mycket. Det skulle vara kul göra en mer episk industrimetal-låt i det stuket, men det måste passa in i albumets helhet. Jag har några idéer att
göra någon typ av ballad till nästa album.
J. Bergman avslutar den långa intervjun med följande budskap till fansen:
– Tack för mig och jag hoppas få se er freaks på gigen i sommar och höst. Det är där vi hör hemma bäst. Och kom ihåg: Music is freedom and freedom is mine to do what I want with!

Om Webbmaster

Kolla även

Mayflower Madame – Prepared For A Nightmare

Att Norge är bra på elektronisk pop och techno känner de flesta Zeroläsare redan till. …