Duran Duran – Duran Duran

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, EMI, betyg: 7]

Duran Durans tidiga produktion ges nu ut på nytt som remastrade dubbel-cd med mixar, b-sidor, outgivna demoinspelningar och radiosessioner. I början av åttiotalet seglade Duran Duran upp i kölvattnet efter new romantic, en alternativ musikrörelse som gick ut på att … gå ut. Att vara färgglad, utåtriktad och unik. Att aldrig hänga med huvudet eller tycka synd om sig själv.

Utstyrda till korsningar mellan Lord Byron och androgyna pirater, i kravatter, kråsskjortor och mammas skotskrutiga kökshandduk (extra stilpoäng till Nick Rhodes, som på ett av fotona i konvolutet lyckas se ut som en korsning mellan David Sylvians moster och en trädgårdstomte), släpade Birminghamkvintetten ut new wave-musiken ur den mörka, unkna källare den suttit instängd i.

Det centrala instrumentet på låtar som “Planet Earth” och “Girls on Film” från det självbetitlade debutalbumet 1981 är inte Nick Rhodes synthesizer, utan John Taylors bubblande, Chic-inspirerade discofunkbas. Taylor framstår som Peter Hooks ohängde lillebror eller Alex James depraverade farbror, som lärt honom allt man inte bör veta. På “Sound of Thunder” hör jag kopplingen till Steve Stranges Visage och nattklubben The Blitz. Covern på David Bowies “Fame” visar var gruppen hade sina rötter.