(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Ramneko/Universal, betyg: 5]
Jag är ingen perfektionist som kräver teknisk fulländning. Framförallt inte när det gäller sång. Däremot är jag oerhört noga med att det ska finnas engagemang, driv och känsla i rösten. Enligt mig är sången det absolut viktigaste instrumentet och har man inte stämband som kan förmedla något viktigt kan den bästa låt sabbas.
Nu är inte Mitt Pianos (vilket lökigt namn förresten) låtar några episka mästerverk, snarare trevliga poplåtar i det enkla formatet. Musikaliskt funkar det dock detta debutalbum utmärkt, jag är faktiskt riktigt förtjust i det lätta anslaget, de okomplicerade melodierna och den ofta upplyftande känslan.
Men så var det då sången. Alexandra Ramnevall, som tjejen bakom Mitt Piano heter, sjunger gnälligt och halvfalskt. Och ännu värre, hon sjunger monotont, tråkigt och opersonligt. Jag kan gå ner till replokalerna på närmaste fritidsgård och höra tonårstjejerna där framföra liknande vokala insatser.