Dear Martin – The Dearest

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Martin Edvar / DFR, betyg: 5]

Vad är syntpop om inte poplåtar framförda på elektroniska instrument? Dear Martin, alias Björn Martin Edvardsson, gör således syntpop till 100 % enligt mitt sätt att se det. Och han gör det proffsigt, mjukt, smidigt, ibland med dansanta discobeats och ibland utan. The Dearest är en välproducerad produkt: snygg, slimmad, tillrättalagd och mjuk i såväl framförande som sound. Man skulle kunna tillägga sval också, men svalkan möter en avslappnad värme via sångrösten, vilket snarare gör skivan ljummen är kall. Generellt sett brukar jag ha svårt för musik som känns för anpassad och ofarlig, på samma sätt som jag föredrar små privata butiker framför gallerior och sunkigt nergångna krogar framför inneställen vid Stureplan. Att lyssna på Dear Martin känns således som att placera ena foten i fiendeterritorium. Samtidigt finns här spår som är svåra att värja sig emot. Av de nio låtarna på skivan är ungefär hälften av sådan kvalitet att jag går igång på dem, och framförallt är det “Compensate” och “American in me” som tilltalar. Upptempospåren alltså, de som det är lite fart i, de som inte försvinner bort lika fort som de anlänt. Men inledande “The calling” är också lätt att köpa, på grund av sin snygga melodi och återkommande refräng. Dear Martin skulle bli ännu bättre om han framöver vågade vara råare, skitigare, mer vågad och exalterad i framförande och låtkonstruktioner, men The Dearest är en trevlig cd och den har sina poänger.