Sunday , December 4 2022

Eels – End Times

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

[album, Vagrant / Bonnier Amigo, betyg: 8]

När jag läste att End Times var Mark Oliver Everetts “skilsmässoskiva” kände jag mig först lite skeptisk.

Då hela “Mr E:s” liv har varit präglat av förluster, som behandlats på olika album (pappan dog i en hjärtattack, systern begick självmord, mamman dog i cancer och ett flertal nära vänner har avlidit i ung ålder), förstod jag till en början inte riktigt poängen. Har inte alla Eels skivor handlat om avsked?

Men redan vid första genomlyssningen ändrade jag inställning. Everett har inte bara gjort ett slentrianalbum enligt modellen “ledsen kille med gitarr snyftar över världens ondska”. Skilsmässan kan inte jämföras med något av hans tidigare uppbrott eller avsked. Dessutom har han blivit äldre och betraktar världen på ett nytt sätt. Programförklaringen “In My Younger Days” (möjligen skivans finaste spår) sätter tonen med de sorgliga raderna:

“In my younger days
I would've just chalked it up
as part of my ongoing education
But I've had enough
Been through some stuff
And I don't need any more misery
to teach me what I should be
I just need you back …”

E lider med varenda por i sin kropp. Och det handlar inte om “stilren lyxångest” à la Morrissey (“Alla andra är idioter, men jag kan ju ta på mig min italienska märkesskjorta, lyssna på en creddig sextiottalsskiva och tycka synd om mig själv i ett par timmar …”) utan om förvirrad förtvivlan i stil med Nick Drakes mest hjärteskärande stunder (“Jag är trött. Är inte säker på att jag orkar speciellt länge till. Men jag får inte ge upp. Kanske känns det bättre i morgon …”).

Det finns inget glamoröst över Everetts smärta. Myten om “konstnärens höga och ädla lidande” kommer snabbt på skam. E är en ledsen, sliten och skäggig bohem som kämpar för att inte förlora förståndet. Men även i sina mörkaste stunder lyckas han, beundansvärt nog, behålla humorn och självironin. Precis som de äldre mästerverken Beautiful Freak och Electro-Shock Blues går End Times en lyckad balansgång mellan uppgivenhet, acceptans och drömmen om en bättre framtid. Tunnlarna E leder in oss i är förvisso långa och mörka, men det lyser hela tiden ett ljus någonstans i slutet.

Musikaliskt påminner End Times om en lyckad hybrid av Daisies of the Galaxy och fjolårets Hombre Lobo. Finstämda ballader varvas med smarta indierocklåtar på ett sätt som leder tankarna till Jeff Buckleys fantastiska Grace. Till skillnad från många andra Eels-album är End Times dessutom lagom långt. Här finns inte ett enda överflödigt spår.

I sin insiktsfulla och välskrivna självbiografi Things The Grandchildren Should Know skriver Everett:

“Det jag gillar med John Lennon, och Elvis Presley också för den delen, är att de var väldigt osäkra killar, och det är just det som gör dem till så genuint mänskliga artister. Sätt på en Elvisskiva, till och med en av hans värsta, och du hör hur den dryper av sårbarhet. Den kvaliteten saknas hos de flesta av dagens ’coola’ artister. De är alldeles för upptagna av att hålla masken.”

Mr E. blir kanske aldrig lika erkänd som Lennon eller Elvis, men End Times fullständigt dryper av sårbarhet och mänsklighet på ett sätt som faktiskt överträffar förebilderna. Den låter helt enkelt förbannat “genuin” och “äkta”.

Just dessa båda adjektiv brukar ofta förlöjligas av trendkänsliga recensenter som menar att “stora känslor är jättepinsamma” och istället hyllar könlös, utslätad och “lagom sarkastisk” estetpop. End Times lär sålunda inte placera Everett på NME:s framsida eller speciellt många topplistor. Men detta lär inte heller ha varit hans ambitioner.

E ville göra en varm platta som kom från hjärtat. Och på den punkten lyckades han väldigt, väldigt väl. Inget ont om Bob Dylans legendariska Blood on the Tracks, men End Times kan mycket väl vara historiens bästa skilsmässoplatta!

Om Webbmaster

Kolla även

Kite

Kite spelar på Dalhalla nästa år!

Den 2 september 2023 spelar Kite i Dalhalla, arenan i det nedlagda kalkbrottet utanför Rättvik. …