Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)
[album, Fading Ways / Playground, betyg: 6]
I baksidestexten till Ladies and Gentlemen, Introducing… Mazgani talas det på fullt allvar och utan ironi om “hoedowns” och “hootenannies” på “the wrong side of the tracks”. Och nog håller musiken vad innehållsdeklarationen lovar. I inledande “Thirst” sträcker iransk-portugisiske Shahryar Mazgani händerna mot skyn och åkallar Jesus och Moses för att bekänna sina synder. Bakom honom mässar baptistkören och håller takten med handklapp och fotstamp. Till och med den klassiska Martin Gore-raden “My soul is on fire” finns med, och då vet man att det är allvar.
I Mazganis sydstater är det vardagsmat att möta djävulen vid ett vägskäl och sedan sätta sig i gungstolen på verandan och riva av en låt om hur mycket man fick för sin själ. Det är ett lika starkt koncentrat av arketypisk americana som Agent Coopers första kopp “joe” på dinern i Twin Peaks, och lika förutsägbart som hans tredje bit körsbärspaj för dagen. Mazgani radar upp klyschorna med twang på gitarren och darr på stämman, och det är just de stora åthävorna som gör musiken så dramatisk.
Åtminstone i de första fem låtarna, som utgör den nya ep:n Tell the People. En handfull betydligt svagare låtar från debutalbumet Song of the New Heart får tjäna som utfyllnad på den här utgåvan. Sammantaget blir Introducing… en alltför ojämn samling för att jag ska kunna rekommendera den förbehållslöst, men nästa gång Mazgani möter djävulen vid vägskälet vill jag vara med.
