Bryan Ferry – The Best of Bryan Ferry

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, Virgin / EMI, betyg: 8]

The Best of Bryan Ferry, som innehåller nitton singlar, från Dylancovern “A Hard Rain’s A-Gonna Fall” (1973) till Dylancovern “The Times They Are A-Changin’” (2007), är långt ifrån den första Ferry-samling som ges ut, och lär knappast bli den sista. Men det är en välgjord och genomarbetad utgåva, där Ferry själv och hans medarbetare har stått för urvalet. I vissa fall är det första gången sjutumssingelversionen ges ut på cd. Kvaliteten är lika hög som hos ett schweiziskt armbandsur i rent guld eller en ask handgjorda, belgiska chokladpraliner.

Det ena av de två extraspåren är en nyinspelad, avskalad pianoversion av “A Fool for Love” från albumet Frantic. “Aha”, tänker den inbitne ferryisten, “samma version som i filmen The Porter alltså.” Nej, detta är en nyare nyinspelning av låten. Man måste nog vara Bryan Ferry själv för att höra någon nämnvärd skillnad. Det andra bonusspåret är “I Don’t Want to Go On without You”, en cover av b-sidan till The Drifters singel “Under the Boardwalk” från 1964. Den är nog mest intressant som illustration av Ferrys sätt att slipa på låtar i många år, med många olika musiker och ljudtekniker, och sedan ändå inte ge ut låten.

I de flesta fall är bonus-dvd:er som följer med samlingsskivor ganska ointressanta hopplock av överbliven skåpmat, men när det gäller The Best of Bryan Ferry rekommenderar jag absolut att man köper den utvidgade utgåvan med en dvd som över tjugofem videor dokumenterar Bryan Ferrys visuella utveckling. Trots att materialet spänner över mer än tre decennier, hör nästan allt på sätt och vis ändå hemma i ett årtionde, åttiotalet.

I många år var åttiotalet helt tabubelagt. Det var ju bara en massa axelvaddar, trummaskiner med eko och basgitarrer i brösthöjd på vilka man spelade slap bass med tummen. Märkligt nog hade människorna på åttiotalet ännu inte insett att “lågmälda” och “innerliga” sångerskor som kved fram sina “skira” och “andlöst vackra” visor, rent objektivt sett var den mest korrekta musik som fanns, vilket man ju senare hade slagit fast.

Nu, på nollnolltalet, har årtiondet fått en renässans hos de blogg-hipsters som har fått för sig att hela åttiotalet var fyllt av neonfärgad nörd-electro med leksaksrobotestetik. De har lika fel som vispopparna. Det riktiga, stilmedvetna åttiotalet var Sades och The Style Councils cocktailjazz. Det var musik för stressade yuppies (även om The Style Council var aktiva socialister och helst hade velat göra processen kort med Thatcher och hennes anhang) att lossa på den gula power-slipsen (givetvis till blå skjorta med vita manschetter och krage) till när de efter en lång dags hektiskt börsklippande gled in på någon wine bar i västra London med nya numret av The Face under armen.

För Bryan Ferry börjar åttiotalet år 1973, då han ger ut sitt första soloalbum, en samling covers av i första hand gamla amerikanska evergreens, även om förstasingeln är Bob Dylans “A Hard Rain’s A-Gonna Fall”. I videon till “These Foolish Things” står Ferry lutad mot en vit flygel och tar sig en whisky och en cigarrett i en uppenbar referens till Humphrey Bogart i filmen Casablanca. “Smoke Gets in Your Eyes” representeras på dvd:n av ett tv-framträdande från The Twiggy Show, där Ferry iförd vit smokingkavaj med röd maggördel och röda strumpor halvligger blaserat på en tidstypiskt brunmurrig soffa medan aftonklädda människor minglar runt honom. Någonstans i Åkersberga sitter en ung man vid namn Johan Kinde och antecknar febrilt.

I Bryan Ferrys åttiotalsvärld var varenda människa internationell juvelhandlare, arvtagare till ett förfallet gods eller i vart fall ung fotomodell på väg upp i Paris. Även artister med mindre aristokratisk framtoning, som den idag sorgligt bortglömda gruppen Danny Wilson, såg ut som skotska bonddrängar som klätt upp sig i benvit linneskjorta och tunga grå flanellbyxor för att gå på garden party hos godsägaren någon gång år 1947. Men hur många människor hade tillträde till den här världen? Lyssnarna var väl vanligt folk? Ja, precis. Popmusik handlar om verklighetsflykt, och har alltid gjort det.

När vi på dvd:n når fram till “Slave to Love”, från albumet Boys and Girls (1985), har resten av världen hunnit ifatt Ferry och åttiotalet står på sin höjdpunkt. Videon ser ut som ett Helmut Newton-foto som fått liv, eller kanske ännu hellre ett Vogue-omslag av Horst P Horst. Ferry jagas av pressfotografer i kostym, som ser ut att vara hämtade ur någon Cary Grant-film från fyrtiotalet. Kvinnorna är bredaxlade Helmut Newton-amasoner i aftonklänning.

Det åttiotal jag talar om här handlade inte om det angloamerikanskt vräkiga och vulgära. Man sökte det europeiska och det exotiska. Ur ett engelskt perspektiv kunde det räcka med franska vinodlingar eller spansk tjurfäktning för att man skulle få den önskade känslan. Nordafrika och Mellanöstern var förstås ännu bättre, vilket videon till “Windswept” är ett gott exempel på, med dansande dervischer och kvasi-sumeriska huvudbonader i en art directors vision av Mellanöstern som ett modeuppslag i The Face.

“Is Your Love Strong Enough” (1985), från Ridley Scott-filmen Legend, med Tom Cruise och Tim Curry i rollerna, är det enda riktigt grova visuella klavertrampet i Ferrys videokarriär. Mot bakgrund av projicerade enhörningar och demoner ur filmen, kliver Bryan iförd ljusblå, midjekort skinnjacka uppför en osynlig trappa mot en dörr där David Gilmour står och river av ett gitarrsolo med håret fladdrande i vinden.

Vid “Mamouna” och “Don’t Want to Know” från albumet Mamouna (1994) har resten av världen redan hunnit vädra ut den inrökta grungen, som var en reaktion mot åttiotalets yuppie-estetik, och är nu i färd med att återskapa The Kinks sextiotal med buttondown-skjortor, Harringtonjackor och ökenkängor från Clarks. Men Bryan Ferry är inte färdig med åttiotalet än. Musiken är samma soffbordssoul och smokingfunk som 1985 och videorna innehåller samma stiliserade pinuppor och kitschiga exotism, med Ferry som sultan omgiven av kurtisaner i ett nordafrikanskt palatsharem i “Mamouna”.

Till sist sluts cirkeln när Ferry återvänder till sina amerikanska evergreens från tjugo- och trettiotalen på As Time Goes By (1999) och gör ett helt album med Dylancovers (Dylanesque, 2007).