Marina Mårtensson – Fences

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Spice Of Life / Plugged, betyg: 6]

Att lyssna på Fences är som att sitta i en pianobar sent en regnig kväll och minnas sina förlorade kärlekar. Marina Mårtensson sjunger varmt och innerligt till en musik som i mångt och mycket baseras på eller omkring Patrik Bomans basspel och Tommy Berndtssons läckra pianotoner. Det är jazzig pop och popig jazz. Det är ofta melankoliska stämningar som brer ut sig likt en varm filt om själen. Mårtensson och Boman har skrivit merparten av materialet, men även arrangerat och faktiskt fått en så uttjatad låt som Beatles “Ticket to ride” att låta fräsch att höra igen. Fences är på intet sätt jobbig eller kravfylld, utan snarare tvärtom. Med sin loungekaraktär fungerar CD:n fint att både ha som aktiv lyssningsmusik eller som atmosfärskapare i bakgrunden, men intrycket blir ändå aningen ojämnt då poplåtarna stör jazzfeelingen lite och känns något svagare. För min del hade gärna jazzen fått dominera helt, men det är en smaksak och inget man bör göra en stor grej av heller. Bluesiga “It ain´t much”, skriven av Boman och försedd med en sologitarr vars sound jag verkligen gillar, är en av plattans absoluta höjdpunkter, men jag gillar även blåsförsedda “Sing a lullaby”, “Show me who you are” och “Coffee everyday”. Marina Mårtensson har tydligen fått fin kritik i Japan och nu är frågan om även svenskarna kommer ta henne till sina hjärtan. Inte alls omöjligt.