(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Heptown / Sound Pollution, betyg: 7]
Joe Tex är tillbaka med en ny platta, men nu utan sina Volunteers i kompet. Av någon anledning har han återanvänt en del låtar från 2006 års skiva med bandet, såsom “What a bummer”, “Day by day” och “Bring you down” och några från senaste albumet, nämligen “One of these days” och “Misery”. Så vad fansen får här är sju nya spår, inklusive J. Texs personliga versioner av traditionella “Wabash cannonball”, “Black and blue blues”, “Omie wise” och Woody Guthries “Ain´t got no home”. Det är avskalat, naket, gammalmodigt och skönt svängigt i vanlig ordning när den här herren lirar loss och ni som gillar plattorna med Joe Tex & The Volunteers kommer garanterat att falla för Misery också. Många av låtarna framför Tex helt själv eller tillsammans med kompisen Frank Borg (bas och banjo), men i några spår har han med sig fler musiker än så. Skivan spelades in på bara tre dagar, vilket kan verka väldigt lite, men då låtarna har framförts live under ett par år på vägarna så behövs det tydligen inte mer studiotid än så, och känsla misstar man sig inte på. Misery låter nämligen väldigt bra och det är sköna låtar som toppas av Texs specifika röst, även på denna cd vars konvolut är utformat som en riktigt gammal lp-platta. Man får tveklöst en nostalgisk kick av den här musiken, samtidigt som den låter modernt på något vrickat sätt. Misery är en mycket bra skiva från Tex ännu en gång, och även denna kommer att spelas ofta i höstmörkret.