David Åhlén – We Sprout In Thy Soil

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Compunctio / Naxos, betyg: 7]

Mig påminner David Åhléns skiva We Sprout In Thy Soil en hel del om Antony & The Johnsons. Davids röst är ljus med en egensinnig ton, precis som hos nämnda favorit-transvestit, och musiken är väldigt lugn, om än inte lika pianobaserad som Antonys. Det finns fler skillnader. Det här är nämligen en kristen platta med ett CD-häfte fullsmockat med bilder från dop i floder, bönestunder i det fria och myspys vid lägereldar med akustiska gitarrer, samt korsbärare på gatorna i staden. David Åhlén är son till en baptistpastor och enligt pressreleasen “närmast uppväxt i kyrkan”, så det förklarar väl saken. Själv tycker jag att bilderna påminner om Jesus-folket på 60-talet och den tidens sektliknande hippies, men så har jag noll koll på vad de religiösa ägnar fritiden åt också. Jag gillar inte när folk ska pracka på mig sitt budskap, men det tycker jag inte heller att Åhlén gör med sina sånger, och således har jag inga problem att gilla We Sprout In Thy Soil. Anledningen är främst den originella sångrösten och albumets stillsamma och vemodiga atmosfär. Samtliga spår, förutom “Arise”, har Åhlén skrivit själv och dessa ger intryck av att vara högst personliga små betraktelser och psalmliknande hyllningar till hans Gud, men man kan lätt uppskatta albumet utan att lägga för stor vikt vid orden, om man föredrar det. En fin platta är detta i vilket fall som helst.