Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gästskribent )
[konsert, , betyg: 0]
Man brukar säga att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Nu har det i och för sig gått över 30 år sedan (1975-76) Genesis P-Orridge, Cosey Fanni Tutti, Peter “Sleazy” Christopherson och Chris Carter bildade ett av de mest inflytelserika industribanden Throbbing Gristle. Bara det faktum att man väljer en stor sal på ett museum i stället för en vanlig konsertlokal för sitt första framträdande på skandinavisk mark säger en del om bandet. De gör som de själva vill NÄR de själva vill. Konserten är dessutom uppdelad i två akter med en paus imellan. Den första akten framförs ett soundtrack till Cerith Wyn Evans film “The Sky Is As Thin As Paper Here” medans den andra akten innehåller klassiskt TG-material.
Klockan hinner bli ett par minuter efter halv 11 när den stora stensalens släcks ner och de fyra figurerna under jubel intar sina positioner vid sina “arbets-stationer”. En gigantisk bioduk startar filmen som kan beskrivas som ett bildkollage med överexponerade svart/vita bilder av asiatiska människor och krigare. Musiken flyter in perfekt i de suggestiva bilderna. Hela salen sitter tyst i marmortrapporna och det hårda kalla marmor golvet och följer varenda rörelse. Det blir en lätt surrealistisk stämning när den amibienta minst sagt experimentella ljudbilden möter bilderna och 55 minuter känns som 10. Helt fantasiskt. Applåderna ekar länge och väl i stenväggarna som pryder det vackra rummet. Efter en kort paus på ca: 20 minuter så återkommer bandet till sina positioner och efter lite tekniskt strul rörande ett batteri till en effektbox så tystnar det helt i salen och Genesis P-Orridge drar igång sången till “Persuasion”, man fattar att något stort är på gång när musiken drar i gång. Volymen är så hög att glasrutorna i rummet skallrar men det är så här det skall vara. Kontrollerat vackert kaos värdigt nog att framföras i ett museum. Man hinner med flera av de större “hitsen” som “What A Day” och “Hamburger Lady” under den dryga timmen man fullkomligt kör över publiken. Avslutningen ett noise-inferno av aldrig skådat slag kommer att sitta i ryggmärgen och trots långa applåder och rop återkommer aldrig bandet efter avslutat ordinarie setlist. Som sagt, De gör som de själva vill NÄR de själva vill.
Man förstår att något stort har hänt. Att man fått vara med om ett stycke historia. Jag tror jag sett över 1000 spelningar igenom åren. Men detta… ja det är fel att säga att det är en konsert… Detta konststycke saknar motstycke.
Hoppas vi inte måste vänta 30 år igen.
Publik: Slutsålt ca: 350 stycken
Av: Torny Gottberg
