(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)
[album, Cooking Vinyl / Bonnier Amigo, betyg: 6]
Eddie Argos måste vara den charmigaste skojaren inom brittisk indie. En halvtrind junior-Jarvis iförd Bryan Ferrys avlagda mustasch, en 29-årig (på det femtonde) indiepojke som aldrig vill bli stor. Nu är Art Brut framme vid sitt tredje album, producerat av Black Francis alias Frank Black, och Eddie har fortfarande inte lärt sig sjunga.
En del sångtexter passar bäst att läsa i cd-häftet medan man lyssnar på skivan, medan andra lämpar sig bättre att kontemplera som poesi utan störande musik. Eddie Argos skanderade metapop-slogans om misslyckade tonårsförälskelser och knastret från vinylsjuor passar kanske bäst att läsa som graffiti på en vägg medan man cyklar förbi på en bmx, eller att klottra på kompisens skolväska under lunchrasten. Men självironisk som Argos är, passar han på att erkänna (eller kokettera med) sitt Peter Pan-komplex innan någon annan hinner använda det mot honom.
Och som vanligt när man skriver om Art Brut kommer musiken i andra hand. I “Slap Dash for No Cash” hånar Eddie Argos Brian Enos alltför välpolerade U2-produktioner (“Cool your warm jets Brian Eno / They call it lo-fi? If you say so”) och förklarar hur det ska låta i stället: “Slap dash for no cash / When something doesn’t sound quite right / I love the sound of background noise”. Och visst brukar Art Brut slentrianmässigt beskrivas som ett gäng indiepunkare som inte kan tejpa ihop tre ackord, men det stämmer inte längre. Bakom Argos har Freddy Feedback, Jasper Future med flera utvecklats till en väloljad kompgrupp med ekon från både tidiga Roxy Music och The Smiths.
Art Brut har potential att bli något mer än bara en kultgrupp för indiefanzinen, men utan sång blir de inbyggda begränsningarna omöjliga att komma över. Det är Eddie Argos som är den till synes mest begåvade medlemmen, vars talang startade det hela, men samtidigt är det hans pratsång som håller dem tillbaka. Hur länge håller detta?