Steven Wilson – Insurgentes

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Kscope / Playground, betyg: 8]

Betyg: 8
Steven Wilson är en mycket kreativ och produktiv man. Förutom att han producerat plattor med Opeth, Yoko Ono och Garbarek har han framförallt gjort sig känd som frontman i sina band Porcupine Tree, No Man, Blackfield och Bass Communion. Meningen med att släppa en soloskiva är tveksam. I sina band skriver han det mesta av materialet i alla fall och Insurgentes skiljer sig inte märkbart åt i stil från dem. Snarare är CD:n något av en mix av samtliga Wilson-gruppers musik och jag vågar lova att fansen inte blir besvikna. Här är skönheten, tyngden, vemodet, det psykedeliska, det symfoniska, det drömska, dramatiken och experimentlusten vi vant oss vid intakt och albumets tio spår bjuder bredd och variation. Det är inte ovanligt att Porcupine Tree brukar liknas vid ett modernt Pink Floyd och jag får nog tillstå att Steven Wilson på vissa spår här närmar sig supergruppens uttryck mer än kanske någonsin tidigare. Samtidigt, när man minst anar det, bryter Wilson plötsligt upp den softa atmosfären för att i “Veneno para las hadas” ta sig ett musikaliskt uttryck där det inledande gitarrliret låter som en Frank Zappa från helvetet, innan jazzrocken möter King Crimson. Men oavsett metaforer och liknelser så förblir Steven Wilson Steven Wilson. Det är hans yttersta styrka. Insurgentes är inte hans mest lättlyssnade album, men det är definitivt ett stycke magi.