(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[ep, Egen utgivning, betyg: 5]
Stina Wickenbergs femspårs-EP börjar svängigt charmigt med “I know, I knew”, en låt med en simpelt ball gitarrfigur som upprepas och något lugnare verser som utgör paus inför nästa omgång på elguran. Sedan blir det lugnare och mer anonymt i spår som “Moving on” och akustiska vispopsången “Not so sure”. Tempot liksom mitt intresse ökar något med “It doesn´t seem that we belong” och även avslutande “Special” är hygglig. Personligen tycker jag att den är bäst av de lugna låtarna här. Som helhet känner jag mig dock inte övertygad av Stina Wickenberg och hennes debutskiva. Den främsta anledningen är att såväl låtarna som framförandet känns tämligen anonyma och man har hört det här stuket så många gånger förr. Det där lilla extra saknas som gör att Stina skulle kunna sticka ut från mängden och efter ett flertal lyssningar framstår fortfarande “I know, I knew” som plattans klarast lysande stjärna. Det här är inte på något vis dåligt. Produktionen av Carl Granberg är snygg, arrangemangen är helt okay och likaså framförandet, men musik av det här slaget måste beröra för att jag ska finna den meningsfull och så djupt in når inte sångerna dessvärre. Men jag räknar inte ut Stina i och med detta. EP:n är en debut och framöver kan det mycket väl hända spännande saker, men då får det allt bli mera vågat och utåtriktat än vad detta är.