Nitad – Ibland kan man inte hindra sig själv

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Kranium, betyg: 5]

Tolv nya låtar och en satans massa bonusspår i form av demos och singlar gör sammanlagt att Ibland Kan Man Inte Hindra Sig Själv innehåller 31 låtar. Nitad lirar hypersnabb hardcorepunk a´ la 80-tal med svenska vardagstexter om livet jävligheter och plattan sjuder av en sjuhelvetes energi. Texterna är inte alltid lätta att urskilja i renset så att de finns att läsa i CD-häftet är en klar fördel, men sen får man fråga sig hur relevant ett album som det här är? Det är givetvis den personliga uppfattningen som styr och kanske också var man befinner sig i livet. För egen del blir jag inte direkt golvad, men visst kan jag se charmen i de här killarnas framfart och ilskna kommentarer till verkligheten. I vissa fall kan jag hålla med dem om vad de säger också, men det betyder inte att jag behöver lira deras skiva. Det här är nämligen inte riktigt min smak när det gäller punk. Jag växte upp med Sex Pistols, Ramones, Ebba Grön och Dead Kennedys. När punk blev till ett omelodiöst racer-ös tröttnade jag tämligen fort på hela bagen. Nitad väcker mig inte ur den slummern. Jag vill gärna ha starka och minnesvärda refränger, ett originellt sound och ett schysst sväng, alternativt udda låtar som skiljer sig från all annan punk. Stockholmarna tillfredsställer inte dessa krav i tillräckligt hög grad. En del av CD:ns låtar är bättre än andra och jag har full respekt för bandets framförande, aggression, ärlighet och energi. Men samtidigt har jag hört för mycket sånt här för att bli nitad.