Robert Svensson – Young Punks Are On The Never-Never

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Nomethod Records, betyg: 4]

Robert Svenssons mix av indiepop och singersongwriter-dito berör mig inte. Jag hittar inga tillräckligt starka låtar som med sina melodier eller texter slår klorna i mig och sångrösten har inte det lilla extra som kunde ha gjort skillnad. Ibland som i “Tonfall” och “Hum”, den senare tillsammans med japanskan Cokiyu, experimenteras det med ljud och stämningar, vilket ger plattan en lite “arty” atmosfär, men inte heller sådana låtar väcker mitt intresse nämnvärt. Young Punks Are On The Never-Never är inget misslyckat album. Rent tekniskt låter det bra, musik och sång är väl framförd och skivan tilltalar säkert en och annan mer än mig. Men det är en ojämn CD där stilarna spretar och enbart vemodet håller den samman. Två låtar höjer sig lite över det övriga materialet, det är “Young enough” där Svensson får hjälp av Markus Krunegård och vars riff får mig att fundera på om Svensson låtit sig influeras av Springsteen. Den andra höjdpunkten är snällt syntpopiga “1987” (tillsammans med Adam Olenius), som kan visa riktningen åt vilket håll Robert Svensson kanske borde gå för att hitta sin egen nisch framöver. I dagsläget känns det som att artisten inte hittat hem, utan fortfarande söker och experimenterar. Young Punks Are On The Never-Never är trots allt ett debutalbum och med tiden kan mycket förändras. Framförallt handlar det om att skriva minnesvärda låtar.