(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Drakkar / Sound Pollution, betyg: 5]
Det underskattade bandet Haggard har jag hållit högt sedan jag först hörde dem. Gruppens märkliga mix av progmetal, folkmusik, klassiskt och dödsmetall har alltid fungerat för mig och skivorna har framkallat filmiska visioner som tilltalat såväl fantasin som känslan. På tidigare album har Haggard ägnat sig åt faktiska historiska händelser, men på Tales Of Ithiria har Asis Nasseri skapat en fantasivärld istället, där ondska och godhet möts i handlingen. För visst är även detta ett konceptalbum, vilket speakerrösten så tydligt klargör. Vad som är konstigt med Tales Of Ithiria är mixen. Det låter som att man lagt allting utom själva metalkompen långt fram i ljudbilden, vilket gör att de hårdare partierna inte alls framgår som önskat. Allting annat: sångrösterna, de diaboliskt klassiska körerna, growlen, pianot, fiolerna, ja, rubbet låter skitbra, men så fort elgitarrerna börjar riffa och trummorna pumpa så blir det inget tryck över huvud taget. Det är beklagligt och jag kan bara hoppas att det är min promo det är något fel på. Har någon i studion misslyckats så här kapitalt med ljudet borde denne fått gå därifrån oavlönad. Rent musikaliskt och konstnärligt är nämligen Tales Of Ithiria ännu en höjdpunkt i Haggards korta – de har bara gjort tre plattor tidigare – men mycket intressanta karriär. Tyvärr kan inte skivan få det betyg musiken förtjänar med tanke på den extremt taskiga ljudbilden. Som skivköpare skulle jag bli förbannad.