Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Razzia / Bonnier Amigo, betyg: 2]
Det finns mycket intressant att skriva om David Sandström. Han har ett enormt skägg, en studio på sin gård i byn Brände utanför Umeå, legat på sina föräldrars skivbolag MOFAB (Morsan och Farsan AB), varit trummis i Refused och döpt en av sina tidigare skivor till den behändiga titeln The Dominant Need of the Needy Soul Is To Be Needed. David är också smått besatt av Sara Lidman och har gjort en hel skiva om sin morfars självmord.
Det ointressantaste med David Sandström är faktiskt själva musiken. Den bästa beskrivning jag kommer på är: gubbrock. Ibland brötiga elgitarrer, ibland piano. Egentligen helt okej framfört, men det kvittar, det mesta känns fullkomligt ointressant. Jag försöker att uppbåda ett intresse men det är hopplöst, det finns något i Sandströms musik som rinner av som vatten på en gås.
Alla artister behöver inte uppfinna rocken på nytt, alla behöver inte definiera en genre, spränga gränser eller välta jorden vi står på. Men alla artister måste kunna motivera sitt existensberättigande och någon sådan förklaring hör jag inte på Pigs Lose. Det låter bara urtråkigt. I pressreleasen skriver Sandström: “Jag vill bara att folk ska älska refrängerna”.
Själv tröttnar jag redan halvvägs in i första versen.
