Reeperbahnfestivalen – – reportage ifrån syndens och musikens näste

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tina Arwidson)

Del 1: Musiken

Reeperbahnfestivalen har ännu inte hunnit etablera sig som ett självklart besöksmål för den svenska festivalpubliken, men genomslaget lär inte vänta på sig. Med Hamburgs närbelägna placering och de låga flygpriserna är ett besök i Europas största icke-huvudstad en reell möjlighet. Reeperbahnfestivalen är framför allt en festival för indie, rock och pop, men i programmet syns även ett fåtal nyetablerade akter inom jazz, hip hop och elektroniskt. Från det första årets jazzfokus bytte man år två inriktning till en lite mer publikfriande linje, vilket också har givit resultat i form av kontinuerligt stigande besökssiffror. Från debutårets 8 500 besökare för tre år sedan beräknades antalet i år sluta på mellan 15 och 18 000.

Även om festivalupplevelsen i sig handlar om så mycket mer än själva musiken så finns onekligen mycket att hämta här för den som tycker om att upptäcka ny indierock och pop. Festivalen vill vara lite av ett smörgåsbord för nya och okända band, utöver ett antal publikmagneter som ska locka till sig skarorna. Bland de oväntat många svenska akterna återfinns såväl affischnamn som Sugarplum Fairy, Sahara Hotnights, Lykke Li, Ane Brun, First Floor Power, I’m from Barcelona, Quit Your Day Job, Moto Boy och Bondage Fairies, som de mindre kända Wildbirds & Peacedrums, James Ausfahrt, Kristoffer Ragnstam och Nina Kinert. De tyska banden utgör en stor andel, men samtidigt en relativt liten för att vara en tysk festival. Men Tyskland och de skandinaviska länderna utgör ändå själva basen för programmet, samtidigt som det även finns gott om ambitiösa bokningar med exempelvis amerikanska band som TV On The Radio, Bon Iver, Portugal. The Man, Ben Weaver, Mnemonic och The Little Ones.

Med det mycket omfattande antalet akter är det naturligtvis en omöjlighet att hinna med mer än en bråkdel, men bland de konserter som gjorde ett starkt intryck på undertecknad utmärkte sig till exempel den danska gruppen The Asteroids Galaxy Tour. Sångerskan Mette Lindberg besitter den där sällsynta magiska stjärnkvaliteten och får hela publiken att stråla tillbaka upp mot scenen inne på Knust. Utan att egentligen ha några självklara hits bjuder de in åhöraren i en värld där allt känns en smula bekant på det där smittsamt dansanta viset. Brassolon blandar sig med souliga gitarriff med sextiotalskänsla och skapar tillsammans med Mettes speciella röst en veritabel energiexplosion. Ett givet liveband som fungerar ännu bättre på scen än på skiva.

Kanadensiska Crystal Castles visar sig vara ännu en höjdpunkt. Med hjälp av en smågalen mix av electro-punkig skriksång mot en matta av pulserande elektroniska ljud och mjuka melodier låter de inte som något annat. Samtidigt känns det åttiotalsdoftande ljudlandskapet igen, om än i förvrängd och mer aggressiv form. Även om publiken knappast kunde se mycket mer än ett guppande svart huvud tillhörande sångerskan Alice Glass – utöver vid de två tillfällen då hon klev upp och greppade tag om de låga takbalkarna – så räckte trycket ifrån den pumpande ljudmattan till för att få en helhetsupplevelse. En mycket positiv överraskning som gav mersmak.

Den minst sagt originella svenska trum- och sångakten Wildbirds & Peacedrums framför en mix av soul, afrikansk stammusik, blues, r’n b och annat som kanske inte tillhör mina personliga favoritgenrer – men med ett helt fantastiskt slutresultat. Maniska trumsolon med såväl trumpinnar som vad som åtminstone på håll ser ut som ihopknutna musselskal formar den överlägset mest unika upplevelsen under hela festivalen. Och att dessutom placera detta excentriska tvåmansprojekt i den oerhört vackra och rikt utsmyckade art nouveau-lokalen Prinzenbar är en riktig lyckträff. Jag tvivlar på att jag skulle stå ut med att lyssna på en hel skiva, men live är det en verkligt unik och imponerande upplevelse.

Brittiska indiepopbandet Foals hade innan Reeperbahnfestivalen helt undgått min uppmärksamhet, men nu har de definitivt erhållit den. Deras pumpande indiepopmix för tankarna till Bloc Party; samma sorts obändiga energi live med ett tajt bandsamarbete, snygga gitarrslingor, synthar och melodier gör Foals till en mäktig upplevelse. Det är packat och obeskrivligt varmt inne på Grünspan, och ovanifrån liknar publiken en amöbalik massa som rör sig fram och tillbaka över golvet i samförstånd. Foals debutalbum “Antidotes” blir nästa skivinköp.

Sista överraskningen står Lykke Li för, med sin charmigt småkaxiga men samtidigt mjuka och lite barsnliga utstrålning. Konserten äger rum i den coolaste klubbyggnaden i Hamburg – den gigantiska betongbunkern på klubben Uebel & Gefährlich, och det är svårt att ens tränga sig fram till baren från dörren. Stämningen slår i taket och publiken verkar älska det. Lykke Li vinner på att ses live, precis som så många av de andra festivalbanden här i Hamburg.

Slutligen kan jag konstatera att även om det inte fanns ett enda band som jag ville se skulle jag utan problem kunna åka till Reeperbahnfestivalen nästa år igen – enbart för att det är en så otroligt trevlig, välorganiserad och annorlunda stadsfestival. Och missa för all del inte att ta del av Hamburgs många sevärdheter och spännande områden i så fall, mer tips följer i Reeperbahnfestivalreportage del två.