Shift F7 – Crimson Diablo

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, SML Records, betyg: 8]

Fad Gadget, The Bomb Party, Danielle Dax, Bauhaus, The Vyllies, Sisters Of Mercy, Virgin Prunes, Joy Division, Gun Club, Underneath What, The Cure och The The var alla mörka, mystiska band på 80-talet. Det snackades om depprock, svartrock och lite senare, även gothrock. Jag hängde mycket på rockklubben Ritz i Stockholm på den tiden, där inredningen liksom klädstilen, hårfärgen och sminket gick i svart. Där spelades den här musiken hela nätterna och den kanadensiska duon Shift F7 hade passat in perfekt om de existerat då. Det gjorde de givetvis inte, men det gör de nu och de låter precis som något som kravlat upp ur golvplankorna från den tiden. Det fina med de uppräknade banden och det fina med Shift F7 är att de inte kopierar någon. Stämningen, atmosfären, mörkret och det dekadenta anslaget är detsamma, liksom intensiteten och spänningen, men även Shift F7 spelar sin egen roll på dramatikens scengolv och det gör att jag gillar den här plattan väldigt mycket. Den uppträder inte i någons stulna kostym, hur retro den än må vara. Däremot är den något ojämn ibland, men inte i sådan utsträckning att det blir störande. Den spöklika stämningen riskerar dock att släppa vid ett par tillfällen, men Mihn Dihn Chin Chilleo och Van Roland styr upp det hela och får mig ibland att tänka både på Tom Waits och Leonard Cohen. Men grundläggande är 80-talets underjord och kommer Shift F7 till Sverige lär vi mötas där i mörkret, vemodet och den spindelnätstjocka dimman.