Friday , November 27 2020

Sweden Rock Festival 2008 – Del 1

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Det är 2008 och 10-årsjubileum för Zeros utsände på Sweden Rock Festival. Det känns speciellt, ungefär som en extra födelsedag. Här kommer reportaget från årets stora begivenhet inom hårdrock och metal.

Sedan 1999 har jag inte missat en enda upplaga av Sweden Rock Festival. Jag har sett publikanströmningen växa, sett banden och i viss mån den musikaliska inriktningen utvecklas, lärt känns ett hundratal människor från Skåne till Norrland, samt från utlandet, och dessa bekanta dyker liksom undertecknad årligen upp i lilla Norje i Blekinge.
Många av dessa människor umgås jag nu med även privat och vi träffas på diverse andra festivaler och konserter under åren. Sweden Rock Festival har blivit mer än “bara” en musikfestival, mer än “bara” en fest och mer än “bara” ett skribentjobb. Sweden Rock har blivit alltihop på en gång och vuxit till en av årets traditionella höjdpunkter, fullt i stil med julafton, nyårsafton och midsommarafton. Aldrig trodde jag väl att det skulle bli på det viset då jag första gången, helt ovetandes om vad som väntade, steg av en buss och gick på festival utan att ens ha campingplats ordnad. Men nu över till musiken.

Dag 1: Uppvärmningen

Förra gången Korpiklaani lirade på Sweden Rock var på tältscenen och bandet drog uppenbarligen mer publik än vad arrangörerna hade förutsett. Det stod lika mycket folk utanför tältet som inuti. Den här gången fick finnarna röja på Sweden Stage istället och den placeringen var perfekt. Inledningsvis var ljudet inget vidare, men det tog sig efter ett par låtar och Korpiklaanis folkmetal dundrade ut och rullade uppför grässlänten där folk satt i solen och svettades. Vi som stod framför scenen kunde lika gärna ha haft näbbstövlar som de gängse kängorna, bootsen och gympadojorna, för Korpiklaani vet att mixa dansant rockmusik med tjo o och tjim. Det var eftermiddag och bandets spelglädje och friska humör fick igång de flesta. Med tanke på eftersnacket vann bandet dessutom många nya fans med denna spelning.

Från Australien gjorde sig först AC/DC ett stort namn, därefter blev Rose Tattoo kända med ungefär samma sorts musik och nu är bandet Airbourne på god väg. Det ter sig nästan lite komiskt hur oerhört AC/DC-influerade dessa ynglingar framstår. Bandet skriver eget material, men utan föregångarna hade de knappast existerat och än mindre låtit som de gör. Som festmusik betraktat är Airbourne oantastliga, de ger verkligen järnet på scenen och det svänger ett helt gäng om musiken, men jag kommer inte ifrån tanken på varför ett nytt, ungt band så uppenbart vill låta som ett redan existerande gäng. Och dessutom med samma nationella rötter. Men visst, AC/DC har framstått som aningen trötta på senare år och Airbourne är hungriga, spelsugna och vilda, så ett visst berättigande har de kanske ändå.

Ett liknande dilemma återfinns hos svenska Astral Doors, vars konsert jag inte hann se i sin helhet, då de lirade mellan Korpiklaani och Airbourne. Astral Doors kan liknas vid svenska kollegorna Hellfueled då de sistnämnda låter mycket lika Ozzy Osbourne, medan Astral Doors istället har tydliga likheter med Dio och Rainbow. Av vad jag hörde gjorde dock bandet riktigt bra ifrån sig, de drog en överraskande stor publik, men som i fallet Airbourne har jag svårt att verkligen engagera mig i ett band som trots egna låtar ändå framstår som något av kopior. Det känns lite för fantasilöst för mig som älskar grupper och artister mer, ju originellare och mer egensinniga de är. Sen ska det, till Astral Doors fördel nämnas, att bandet har ett gäng riktigt bra låtar som framfördes denna afton.

Fatal Smile och Bonafide krockade denna onsdag och jag valde att kika en stund på Bonafide. Även denna grupp har influerats starkt av AC/DC, men då Airbourne hade en enorm energi, bra ljud och förmedlade ett oerhört röj, kändes Bonafide tämligen tama i jämförelse. Bandet stod mest upp och ner och lirade och volymen var för låg för att de skulle nå ut hundraprocentigt. Då Bonafide spelade direkt efter Airbourne är det omöjligt att inte jämföra de två grupperna. Tyvärr utföll den till Bonafides nackdel. Det blev lite som att gå över till folköl efter att ha druckit ett gäng starköl, om ni förstår liknelsen? Jag är dock övertygad om att Bonafide skulle kunna bjuda på en fin partyupplevelse om bandet bara fick kraftigare volym och vågade ta för sig mer av scenutrymmet. Allra helst skulle jag vilja se dem göra en klubbspelning. I en sådan lokal skulle de förmodligen fungera utmärkt.

Andra grupper som lirade denna första festivalkväll var de energiska dalmasarna med krigstexterna i Sabaton, finnarna i Five Fifteen som jag tidigare sett göra mycket underhållande spelningar vid ett flertal tillfällen, Dampungarna, Graveyard, Satyricon och Sweet Savage. Före samtliga nämnda och innan undertecknad hunnit installera sig, spelade även banden Faith och Boil.

Dag 2: Variationsrik kompott

Scorpions gamle gitarrist Uli Jon Roth, som gjorde ett guldgig på Sweden Rock för några år sedan, hade ställt in i god tid före festivalen, vilket var årets besvikelse. Under dagen fick jag även informationen att Sebastian Bach inte kunde komma. Dessutom missade jag Black Stone Cherry som enligt pålitliga källor gjorde en svinbra spelning på förmiddagen.
Således fick det bli en sen start på torsdagen med danska Volbeat som lirade på Zeppelin Stage. Det blev knökfullt med folk hela vägen från scenen och upp mot staketet längst bak, vilket varken arrangörer eller publik lär ha räknat med. Volbeat hade bra ljud, brylkräm i håret och gjorde en riktig kanonspelning, med ett varierat låtval.
Bandets mix av hårdrock och 50-tals rock n roll svänger fint och vi fick höra “Hallelujah girl” från nya CD:n Guitar Gangster & Cadillac Blood som kommer ut i september. En Johnny Cash-låt, “Radio girl” och danskarnas version av Dusty Springfields “I only want to be with you” satt också utmärkt. Att Volbeat blivit stora på tämligen kort tid råder det inga tvivel om och nu ser det dessutom ut som att DAD har fått en seriös konkurrent från hemlandet.

Coheed & Cambria startade under Volbeats spelning, så jag gick dit efteråt och spanade in dem en timme. Bandet är proffsigt: duktiga musiker, schysst ljud och helt okay sång av Claudio Sanchez, trots att hans röst blir lite enformig i längden. Men av någon anledning får jag inget grepp om amerikanarnas alternativa progrock. Jag lyssnade igenom några skivor veckorna före festivalen i hopp om att komma in i stuket, men kan inte undvika känslan av att bandet inte har några starka låtar. De mal på under de sextio minuter jag hann se dem, men hela tiden kändes det som att de stod och stampade på samma fläck. Då menar jag såväl musikaliskt som scenmässigt. Vanligtvis brukar jag ha lätt för att ta till mig progressiv rockmusik, men Coheed & Cambria är som en stoppkloss i maskineriet. Att kontakten med publiken var lika med noll gjorde inte heller att mitt engagemang växte. Proffsigt men trist, är slutbetyget denna gång, dock med brasklappen att vidare genomlyssningar av deras skivor kanske kan få mig att inse New York-gängets storhet så småningom.

Derringer på Sweden Stage var en helt annan femma. Gitarristen Rick Derringer som egentligen heter Richard Zehringer, har lirat med storheter som Johnny och Edgar Winter, Steely Dan, Weird Al Yankovic och många andra världsstjärnor, men startade sin karriär på 60-talet i gruppen The McCoys som fick USA-ettan “Hang on Sloopy” 1965. En låt som givetvis spelades även på Sweden Rock Festival. Gruppen Derringer var verksam på 70-talet, samtidigt som Rick Derringer gav ut en mängd soloalbum, men är nu alltså återförenad. Ljudet var inte helt hundraprocentigt under konserten, men låtmaterialet var grymt då det helt och hållet baserades på gammalt material, från inledande “Let me in” till avslutande “Rock n roll hoochie coo” och så nämnda “Hang on Sloopy” som extranummer.
Vid trummorna satt Vinnie Appice (Black Sabbath, Heaven & Hell), gitarr lirade Danny Johnson (Steppenwolf) och Kenny Aronsen som tidningen Rolling Stone utnämnt till etta över världens bästa basister (Bob Dylan, Billy Idol) fulländade sättningen. Bandet har återuppstått efter hela trettiotvå år, men någon ringrostighet märkte man inte mycket av. Derringer har visserligen aldrig tillhört mina riktigt stora 70-talsfavoriter, men giget de gjorde denna torsdag var riktigt bra, spelglädjen tydlig och publiken verkade helnöjd. Själv var jag detsamma.

Modernare och hårdare tongångar stod Disturbed för, som äntrade Festival Stage bara en kvart efter Derringer. Förra gången jag såg dessa jänkarna live var de förband till Marilyn Manson, idag har de givit ut fyra fullängdare och haft avsevärda framgångar med sin aggressiva nu-metal. Även denna show var proffsig och ljudet bra, men i ärlighetens namn har inte gruppen det där lilla extra som särskiljer dem från många andra inom genren. Visst är det aggressivt och macho, men också rätt konventionellt, både när det gäller mellansnack och gitarriff. Ska man få ut något av dessa brutalrockare bör man först och främst vara på humör för röj. I fullt solsken och utsatt för den höga värme som återigen brände gräsfälten i Norje kände jag mig inte direkt manad att stagediva eller utrota obefintliga aggressioner. Och det skulle i vilket fall som helst krävas mer att få mig till det än den standardshow som Disturbed gjorde sitt bästa för att köra över publiken med. Men som sagt, konserten var helt okay och periodvis riktigt underhållande, men den där efterlängtat flammande gnistan infann sig inte, vilket den sällan gör om inte också låtmaterialet är riktigt högklassigt.

Förrförra året bröt Sweden Rock av ordentligt från sin vanliga linje när The Sensational Alex
Harvey Band spelade och i år hände samma sak. Den här gången med The Electric Light Orchestra, eller The Orchestra, som denna upplaga utan vare sig glamrockstrollkarlen Roy Wood eller Jeff Lynne, föredrar att kalla sig. Personligen tycker jag att dessa inslag som helt bryter av mot det ordinarie mönstret är skitkul, men jag hade absolut inga höga förväntningar på dessa spillror av ett förr så magnifikt band. Inte trodde jag att gruppen skulle dra så otroligt mycket folk som de gjorde heller, men faktum är att The Orchestra var värda varenda en i sin dansande publik. Gamla sköna låtar som “Twilight”, “It´s a living thing”, “Telephone line” och “Don´t bring me down” framfördes en efter en, som innehållet på en bättre greatest hits-platta. Publiken dansade glatt och musikerna, som tydligen varit oroliga för att uppträda på en utpräglad hårdrocksfestival, kunde vila nerverna och varva ner. Medlemmarna av The Orchestra är en mix av folk från ELO och ELO II, består av två keyboardister, trummis, basist, gitarrist och en violonist. Sången var utmärkt, inte minst falsettsången i “Are you ready”, musiken satt som en smäck även om ljudet var väl lågt, och The Orchestra blev en skön och välbehövlig paus från det bombanfall av hårdrock och heavy metal som Sweden Rock har gjort sig känt för. Mer sånt, tycker jag. Ett musikaliskt breddande är aldrig fel.

Natten kom även detta dygn och det blev Judas Priest som avslutade festen. Rob Halford i sin guldfärgade cape med huva spelade rollen av Nostradamus och några låtar från skivan med samma namn framfördes, liksom flera andra som sällan eller aldrig brukar spelas live. Men givetvis blev det också välkända saker som “Metal gods”, “The green manalichi” och “Hell bent for leather”. Åsikterna efteråt var minst sagt varierade. En del tyckte att konserten var kanon, andra att den sög getpung och några menade att den var som förväntat, varken mer eller mindre. Min åsikt är att ljudet var bättre nu än förra gången Priest stod på en SRF-scen, men att materialet var mer ojämnt, på gott och ont. På gott därför att det är kul att höra lite nya och ovanliga låtar och på ont för att dessa inte alltid håller högsta Priest-kvalitet.
Rob Halford verkade mer förnöjd nu än förra gången, då han kom in rejält förbannad, och klädombytena var fler än på en catwalk i Paris. Jag lämnade min plats tämligen nära scenen nöjd, om än inte överkörd av tåget och skulle jag betygssätta giget på en skala från ett till fem skulle prästerna få en hyggligt stark trea. Lite mer publikkontakt kunde man ha önskat sig, men musikaliskt höll prästerna måttet med sedvanlig stabilitet.

Om Webbmaster

Kolla även

Mayflower Madame – Prepared For A Nightmare

Att Norge är bra på elektronisk pop och techno känner de flesta Zeroläsare redan till. …