Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, SonyBMG, betyg: 8]
Tony Visconti som producerade såväl David Bowie som T.Rex under glamrockens glansdagar har nu producerat de politiska punkarna i Anti-Flag, efter att de hört det album han gjorde med Morrissey. Resultatet är ofta både lyckat och intressant. Den här plattan känns lite som när The Clash gick vidare från den rena punkrocken till London Calling. Anti-Flag spelar också melodiös punkrock, men i en mer varierad inramning än vad som är standard. Här och där hörs Viscontis påverkan tydlig. Ljudet av de akustiska gitarrerna är väldigt lika de på Bowies tidiga 70-talsplattor till exempel och både en barnkör, samt en del för punksammanhang ovanlig instrumentering – inte minst blås -, har hittat till plattan. Anti-Flag ville gå vidare och utveckla sitt sound med The Bright Lights Of America och tillsammans med några riktigt bra låtar lyckades de väldigt väl. Vad som har krävts är dock att det rena punköset fått ge vika en aning och ska man definiera plattans innehåll får man kalla den för poppunk. Med det här albumet torde Anti-Flag kunna nå samma popularitet som Green Day, men det är möjligt att bandets politiska ståndpunkter, såväl textmässigt som i det verkliga livet där bandet stödjer en mängd organisationer och lever som de lär, stoppar dem från den framgång de förtjänar. Jag vet inte. Däremot vet jag att The Bright Lights Of America hör till de bättre album jag har hört med ett punkband på mycket lång tid.
