Amanda Jenssen – – Nära inpå livet med Sveriges coolaste stjärna

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gustaf Molin)

Amanda Jenssen är sångerskan som tillför topplistorna något alldeles eget. Hennes Idolmedverkan gav henne uppmärksamhet och det har hon tagit vara på när skapandet av hennes debutalbum färdigställdes. Hon känns unik och egen i ett klimat som normalt sett känns alldeles för tillrättalagt och påklistrat.

Jan Gradvall, en av Sveriges mäktigaste musikkrönikörer kallar Amanda Jenssen för den mest unika sångerskan på många år och hennes debutalbum anser han som sensationellt.

Jag kan heller inte motstå Amanda Jenssen så jag tog en pratstund med Sveriges mest lysande stjärna.

Det är svårt att inte tänka på Idol i samma minut som man nämner ditt namn, men likväl så känns det som att du har något att ge, och till skillnad från alla andra ex-deltagare så påminner du oss varje gång om att du är något att räkna med. En artist som faktiskt skriver sina egna texter och som bara använder sig av Idol som ett avstamp.

Hur ser du på tiden där och vad betyder den för dig?

– Jag ser det som en otroligt bra promotion, sen var jag också medveten om när jag sökte att hela grejen skulle kunna uppfattas som ocreddig eftersom det var den genvägen som det var, men det var en risk som jag bestämde mig för att ta. Och nu i efterhand så känns det som ett väldigt bra beslut eftersom folk gav mig en chans lyssnade på mig som jag var.

Jag blev väldigt förtjust i Killing My Darlings. Är den bara början på vad Amanda Jenssen har att ge?

– Det är bara början. Dock kan jag inte veta hur min karriär kommer att se ut om ett år eftersom allt beror på dem som lyssnar, men jag kan säga såhär; jag har redan gjort nästa skiva i mitt huvud. Jag har massor av nya låtar som bara ligger och bubblar och väntar på att bli hörda.

Hur ser resten av året ut för dig?

– Just nu är jag i mitten av min turné, vilket är väldigt härligt.
Jag har fått se Sverige, jag kommer från Skåne har inte rört mig så högt upp i Sverige innan detta. Sommarturnén slutar i mitten av september och efter det är jag ledig i tre veckor. En av de veckorna åker jag till Grekland med min vän Elina och de andra två kommer jag antagligen att vara otroligt rastlös och börja fila på de nya låtarna, efter det så kommer en liten höstturné och sen är det julafton.

En artist har aldrig semester, kallas det. Sitter du ofta och skriver nya texter och hur känner du för en uppföljare på din framgångsrika skiva?

– Oh, här kom frågan som jag redan pratat lite om innan men jag kan berätta lite annat “skröffs”. Jag skrev en låt idag som jag tror kan bli bra, med lite manskörer och blås. Det kanske inte handlar om detta, men det jag försöker säga är att jag skriver för att jag mår bra av det och jag hoppas att jag får ha detta som jobb resten av mitt liv. Mitt jobb är min hobby och min hobby är mitt jobb, oavsett hur kul en semester kan vara.

Vilka inspirerar dig, framförallt artistmässigt?

– Just nu lyssnar jag på Coldplays nya skiva och Amy Winehouses “Back To Black”, men några av de permanenta är Bob Dylan, Johnny Cash och Elvis.

Om du fick välja någon att göra en duett med, vem skulle det bli och varför?

– Jag har funderat lite över det och just nu känns det som att drömmen hade varit att göra det med Jules i The Strokes. Han har en grymt skön röst, obrydd med passion. Dessutom är han väldigt söt.

Vad vill du säga till unga kämpande musiker därute?

– Med risk för att låta klyschig, så ska man aldrig sluta tro och drömma. Sen är det otroligt bra att spela mycket ute och försöka få till några inspelningar som man kan sprida runt och gör inget som du inte vill.

I mina ögon är du den mest inspirerande artisten i Sverige för tillfället. Att ta avstamp i ett sådant kommersiellt fenomen och ändå klara av att göra en personlig skiva som är allt annat än likgiltig är imponerande.

Hur skulle du tippa att din nästa skiva kommer att låta?

– Tack så jättemycket. Det var otroligt kul att höra. Nästa skiva kommer antagligen att vara en aning tyngre. Jag älskar starka melodier och tydliga känslor komprimerade bakom symboliska texter. Och just nu är jag sugen på att göra stora låtar med en liten orkester och helt nakna låtar med bara akustisk gitarr och sång. Jag vill inte ha mellantinget just nu, men det kommer att bli väldigt spännande och det rycker i mina fingrar när jag pratar om det, jag ska hålla er uppdaterade.

När du framförde Cohens “Hallelujah” så var inte många ögon torra. Är du ett stort fan av honom eller kan det vara så att du är mer för Buckleys mer nedtonade version?

– Jag gillar både Cohen och Buckley, fast om jag ska vara helt ärlig så måste jag erkänna att trots att det är Cohen som har skrivit den så tycker jag att Buckleys version är vassare.

Berätta lite om bandet du hade nere i Skåne. När var det mest aktivt och hur länge har du sysslat med musik?

– Jag hade tre projekt kan man säga. Jag ville sjunga gamla klassiker från förr så då hade jag ett coverband bestående av mig och ett gäng gamla musiker, vi spelade på fester och pubar. Sen ville jag skriva och spela rock´n roll så jag hade ett band med några killar på min skola, men jag ville samtidigt skriva de där nakna låtarna med bara mig själv och gitarr. Nu är det lite som att jag slagit ihop allt och får göra allt det där ändå. Dock saknar jag ju gossarna såklart, men det finns alltid nya.

Nu är du ju en soloartist, men ser du dig som en frontperson i ett band i framtiden?

– Jag älskar att vara i band på grund av gemenskapen och att man har någon att dela framgångarna och motgångarna med men samtidigt finns det även fördelar med att vara solo. Man behöver aldrig kompromissa och det är aldrig någon som kommer för sent till repan.

Dyker det upp många beundrarbrev till dig och skiljer det sig från denna tid förra året?

– Det är få som vet var jag bor men det kommer till min mamma och pappa eller till skivbolaget Sony/Bmgs kontor ibland.
Men jag ska adressändra snart så vi får se, jag får väldigt fina saker och lappar uppkastade på scen när vi spelar ibland. Då blir man glad.