Sonar 2008 – Sónarkonferensen är sig lik.

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Conny Fornbäck)

De namnskyltsförsedda besökarna bär runt på årets konferensväskor som på vilken läkarkonferens som helst. Det bjuds på debatter, filmvisning och utställningar i möteslokalerna mitt i Barcelonas hjärta, och på kvällarna samlas branschfolket över en öl i mässhallarna strax utanför stan. Men det bjuds ju på en hel del musik också.

Själva musikfestivalen är egentligen två festivaler. En litet mer experimentell tredagarsfestival som går på dagtid, och en mer dansinriktad och långt mer välbesökt festival om nätterna. En av de första akterna att presentera sig på dagfestivalen är ZX Spectrum Orchestra – ännu ett konceptband med självbeskrivande namn skapat av Brian Duffy som gav oss The Modified Toy Orchestra. ZX Spectrum Orchestra tar geeknivån ett steg högre och tillägnar låtar till sina olika favoritalgoritmer. T.ex. får ljudkompressionsalgoritmen Baroque sig tillägnat ett litet elektroniskt barockstycke. Inte lika poppigt och publikfriande som The Modified Toy Orchestra, men det ligger väl i sakens natur att leksaksinstrument skapar glad och trallvänlig musik där Sinclairdatorns begränsade ljudchip mest skapar fyrkantiga ljudvågor och vitt brus. Talande är att där MTO brukar avrunda sina spelningar med en kusligt naturtrogen version av Kraftwerks It’s more fun to compute, gör ZX Spectrum Orchestra samma sak med Daniel Millers T.V.O.D. Litet strävare helt enkelt. Avlutande genialiska I Owe You, spelad på tre tangenter visar prov på en av orsakerna till att inte den gamla ZX Spectrum maskinen har blivit ett lika populärt liveinstrument som andra chipmusikburkar som Commodore 64, Gameboy etc: den usla kontakten i gummiknapparna gör det nästan omöjligt att spela i takt, och ungefär var femte tangenttryckning “kommer bort” helt.

I övrigt bjuder inte den första festivaldagen så mycket värt att nämna. Göteborgska Little Dragon gör ett lyckat, välbesökt och bejublat framträdande på den största scenen. Yukimi Nagano frontar den snygga soulpopkombon, som faktiskt inte blir ett sömnpiller en enda gång. Avslutande Pan Sonic gör en imponernade uppvisning i lågfrekvenskontroll, bl.a. kontrollerar de elektrostatisk brus genom att helt enkel beröra nakna kontakter med sina fingrar. Det hjälper inte att få ståpäls, ljudtrycket gör att armhåren står rakt ut i riktning från högtalarna ändå.

Den som tycker att det här är en litet tam inlednning på världens största festival för elektronisk musik kan dansa bort natten på något av de otaliga diskotek i staden som slår slant av festivalen och bjuder in stora internationella DJs och liveakter. Eller bege sig ned till något av alla strandpartyn som pågår till långt in på förmiddagen därpå. Ett nytt alternativ för i år är att Sónarfestivalen själva anordnar en slags minifestival med bl.a. förförra årets huvudakt Goldfrapp. Tre musikfestivaler med andra ord. Och på söndagen anordnar Sónar en extra minifestival för att fira att det här är den femtonde upplagan. Fyra festivaler.

Fredagens dagfestival känns ovanligt ointressant. Sónar har spätt ut line-up:en med litet väl många lokala förmågor som inte alltid håller den höga internationella klass som vi blivit bortskämda med. Kvällen blir bättre och går helt i diskons tecken. Först gympadisko i Yelles regi. Det är en mycket mer scenvan artist som dompterar publiken här, än den litet blyga fransyska som stod på scen på Kolingsborg i Stockholm häromåret. Den franska diskon fortsätter med Justice, som har fått ta med sig sitt lysande kors till den största scenen. Förra året speade de på en av de mindre scenerna, men visst är densiteten av resta knutna nävar lika hög som sist, trots att det är omkring 20.000 personer i publiken den här gången.

Róisín Murphy ger en tight show, där hon visar upp delar av den excentriska garderob som hon har byggt upp i videos och promotionfotografier. Med sig på scen har hon ett stort kompband komplett med doakör. Livefaktorn gör att det luktar ännu mer sjuttiotal om anrättningen än på skiva. Att Róisín själv framstår som nykter och kontrollerad, till skillnad från under hennes tid med Moloko eller under förra soloturnén, gör ingen skada på hennes divaframtoning eftersom vi den här gången får chansen att höra vilken stor sångerska hon verkligen är. Kanske fick hon en skjuts mot en sundare livsstil efter den otäcka olycka hon råkade ut för förra gången hon försökte sig på att turnera med senaste albumet, då hon snubblade på en scen i Moskva och skadade ögat mot en stolsrygg.

Det avslutande diskonumret för kvällen för min del, klockan börjar ju ändå närma sig sex på morgonen, blir Hercules & Love Affair. Andrew Butler och kompani bjuder på en fantastisk diskokaramell. Det är snyggt, både visuellt och audiellt, och det svänger så fantastiskt att det bara tar publiken några minuter att komma över besvikelsen de uppträder utan kombons klarast lysande stjärna Antony Hegarty.

På lördagen uppstår rena ketchupeffekten. Både dagfestivalen och nattfestivalen bjuder på mängder av högkvalitativ underhållning. Spanska Electrotoylets bevisar varför Akai inte gjorde ett misstag när man tog fram sitt elektroniska blåsinstrument EWI:n. Med röda smurfmössor äntrar de scenen till Strauss Also sprach Zarathustra och sätter ribban för hur kul musik skall vara på Complexscenen. Resten av dagen ägnar scenen åt ett antal breakcore akter från Osaka, något som aldrig kan bli långtråkigt. Veteraner som OVe-NaXx och DJ Scotch Egg bjuder på skräniga beats i vansinnestempo, varvat med improviserad ståuppkomik. Speciellt Scotch Egg gör halsbrytande kast mellan dåliga ordvitsar på Engrish, glada truddelutter på leksakssynthar, och stenhårt trumhinnebankande. Vännerna i Bogulta levererar samma intensitet och kontrollerade kaos som sina kollegor. Men där DJ Scotch Egg och OVe-NaXx använder elektronik och GameBoys, klarar de sig med en elgitarr och ett trumset.

Nere på den underjordiska scenen leverar Matmos en makalös föreställning. De inleder med att i den totalt nedsläckta lokalen spela på ljuskänsliga instrument med ficklampor och stearinljus. De bygger långsamt upp en suggestiv stämning som lämnar publiken paralyserad. Martin Schmidts mellansnack på Max Headroomska väcker publiken ur sin trans och river ned många applåder.
Det digra programmet leder tyvärr till flera programkrockar, så missar jag exempelvis COH’s projekt “COH plays Cosey” där han lånar Cosey Fanni Tuttis röst till sina egna ljudlandskap. Inte heller Flogsta Danshalls showcase hinns med, så jag får aldrig chansen att höra vad de menar med sin musikgenre “Skwee”, något som de har lyckats få spansk press att skriva spaltmetrar om i en lyckad PR-satsning. Jag blir tvungen att lämna dagfestivalen till tonerna av svenske The Fields Kompakt-techno för att hinna till den fullproppade nattfestivalen.

Miss Kittin brukar ju återkomma årligen som DJ, men i år har det annonserats att hon skall bjuda på ett liveset. Skillnaden visar sig vara minimal. Miss Kittin står i DJ-båset och sjunger sina egna texter till beats som skulle kunna vara hennes egna eller någon annans. Minimalistiskt, men det funkar.

M.I.A. är missing in action inte bara här utan på hela hennes sommarfestivalturné, något som bl.a. drabbar Arvikafestivalen senare i sommar. Sónar fyller luckan med Bonde do Rolê. Rätt tänkt, men mexikanerna behärskar inte den stora stora publiken på samma sätt som jag inbillar mig att M.I.A. skulle ha gjort.
Så kvällens och festivalens höjdpunkt – Yazoo. I år har Sónar satsat hela marknadsföringen på att pumpa ut det stora i att Yazoo återförenats. Framträdandet är det sista i deras Europaturné, sedan väntar USA, och visst är det sannolikt att det är sista gången någonsin som de spelar live på europeisk mark. Tyvärr visar sig Yazoo också bli ett majestätiskt antiklimax. Det går att förlåta att Alison Moyets stämma inte är vad den en gång var, och det går till och med att förlåta att hon ideligen tappar bort sig i texterna. Det hade kunna varit charmigt – om hon hade kunnat hantera situationen. Men varje gång hon missar texten blir hon mer och mer frustrerad, ofta blir det långa oplanerade instrumentala partier under vilka Alison frustrerat slår ut med armarna och utstrålar ren och skär stress. Ibland försöker hon täcka över hålen med ett wailande som inte riktigt håller och hon trasslar in sig ännu värre i sin besvärliga situation. Man blir illa till mods av att se tragedin. Hon får inget stöd från Vince Clark, som inte kastar en enda blick åt Alisons håll under hela spelningen, och han verkar inte ha någon möjlighet att improvisera solon på sin laptop för att täcka över fadäserna. Alison tömmer i frustration sitt konjaksglas redan efter första låten. Men den stora spoilern är ändå tempot. Musikaliskt är alla låtar försiktigt uppdaterade, men de går i ett påtagligt långsammare tempo än på de klassiska 80-talsalbumen. Antagligen är orsaken att Alison skall hinna med, men effekten blir förödande seg. Vad ska man med synthpop till om den är långsam och utan spänst?
De artister som fått den på pappret otacksamma uppgiften att spela samtidigt som Yazoo upptäcker snart att det visat sig vara ett lyckokast. Franska Cloé får tjugo minuter in i framträdandet en stor publik av Yazooavhoppare till sin tungfotade mystiktechno. Men de som vinner mest på Yazoofiaskot är amerikansk-engelska Neon Neon, som spelar rockig synthpop som faller många gamla Yazoofans i smaken. Trots att deras musik inte på något sätt kan kallas nyskapande så andas det fräsht och proffsigt jämfört med legenderna i rummet intill.

Kul då att kunna lämna festivalen till Soulwax energisprudlande synthdiskoexplosion. De elegant vitklädda herrarna skapar ett makalöst party med bland annat uppdaterade covers på både Kraftwerk och Telex samtidigt som de mässar mantrat från sitt senaste album: “Part of the weekend never dies”. Och det gäller väl festivalen också. Om inte annat så dyker väl konferensväskorna upp igen om några veckor på Norbergfestivalen.