(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Arion Records, betyg: 2]
En hemsk sak, jo det kan man verkligen säga, men kanske inte av samma anledning som No Machine tänkt sig när de uppkallade skivan på det viset. Bandmedlemmarna kommer från spridda platser i världen som Portugal, Aten och England, men möttes på en klubb i Lissabon och är bosatta i London. No Machine är deras första album och det är märkligt producerat av The River Bros. Mark Wallis (U2, Travis, The Smiths, Talking Heads m.fl) har mixat. Bandets nästa platta ska proddas i Sverige av Lasse Mårten och vi får hoppas att han gör ett bättre jobb än vad flodbrorsorna lyckats med. Soundet här är nämligen väldigt tunt och låter inget vidare alls. Det gör inte resten heller. Sångaren framstår som teatraliskt överdriven i sitt uttryck och detta till sådan gräns att det närmast blir skrattretande. Låtarna känns insmickrande kommersiella, som om enda vitsen med dem är att bestiga världens alla hitlistor. Antingen är det spralligt och schlageraktigt glatt eller såsigt “romantiskt” på ett väldigt plastigt sätt. Jag betvivlar inte att musikerna i No Machine är kunniga och duktiga. Men musiken är som att sitta på grisfest i något semesterparadis och lyssna på bygdens enda lokala band, vars huvudsakliga anledning att spela är att få någon blond turist i säng efteråt. Jag diskar hellre än att lyssna till den här mixen av västkust, prog och schlagerpop igen.