Hultsfred 2008 – – Tillbaka i matchen

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)

Årets Hultsfredsfestival går kanske inte till historien som en av de bästa, men den visade att Rockparty är tillbaka i matchen efter fjolårets misslyckande. Och som vanligt bjöd även årets festival på både besvikelser och positiva överraskningar bland artisterna.

På förhand framstod inte årets artistuppbåd som särskilt spännande och så här i efterhand kan jag konstatera att det inte heller var det, trots att festivalen faktiskt ökat sin artistbudget. Å andra sidan hade man även minskat bandlistan med sisådär 30 namn och det märktes faktiskt. Vissa stunder verkade det inte pågå något på någon av scenerna, och det är något som Hultsfred bör tänka på tills nästa år. En stor del av en rockfestival, och särskilt Hultsfred är ju att det aldrig ska finnas en död stund utan att man lätt ska kunna gå till en annan scen och upptäcka något nytt band när det band man tittar på inte levererar som det ska.

Man ska dock komma ihåg att många tycker att den verkliga festivalen äger rum på campingen och där hade det till i år skett en klar förbättring. Hela det gamla “Träsket” var tillbaka och det fanns dessutom gott om plats. Den gamla “Ängen” hade försvunnit och ersatts av nya “Ängland” som gjorde att det blev betydligt närmare både till parkering och scenområde för de flesta.

Att “Träsket” var tillbaka i full skala gjorde även att man öppnade upp hela stranden mot sjön Hulingen vilket var kanon. Däremot tycker jag festivalen var dålig på att utnyttja det mysiga området och kvällssolen över sjön. Där finns mer att arbeta med tills nästa år.

Årets Hultsfredsfestival var min 19:e raka och eftersom Linkin Park ställde in blir det även ett 20:årsjubileum nästa år. Det kanske det hade blivit ändå, det kom trots allt över 23 000 betalande till festivalen. Trots Where The Action Is som lagts samma dag och trots att Hultsfred får allt tuffare konkurrens av festivaler som West Coast Riot, Metaltown och Way Out West.

Några konserter hanns också med under festivalens tre dagar. För egen del var torsdagen ganska lugn på gigfronten, jag såg bara Little Marbles på eftermiddagen och Rage Against the Machine på natten. Däremellan hade exempelvis Anti-Flag och Babyshambles, två av de band som det snackades mest om bland festivalbesökarna, spelat.

Little Marbles består av två tonåriga Norrköpingstjejer som lirar gitarr i somrig hippieanda. Det är blommor i håret, färgglada klänningar och en överdos av charm. Man måste helt enkelt tycka om duon som släppte sitt debutalbum under festivalen.

Rage Against the Machine manglade på i sedvanlig aggressiv stil och gjorde det bra, men samtidigt kan jag inte komma ifrån att det handlade mer om nostalgi än om här och nu. Det är roligt att se gamla hjältar men knappast särskilt exalterande att se dem göra samma sak som för tio år sedan, med den enda skillnaden att de har blivit äldre.

Om torsdagen handlade om att missa Markus Krunegård och Babyshambles så hndlade fredagen om att råka missa Hästpojken, Billie the vision & the dancers, Joel Alme, Sugarplum Fairy och The Only Ones. Men det är inget att sörja, ska man ha roligt på rockfestivaler så ingår det att missa många av de artister man på förhand har bestämt sig för att se.

Någon jag däremot såg under fredagen var Säkert! på Hawaii, som visade sig vara en alldeles för stor scen för henne. Det var riktigt glest med publik på det stora området bland björkarna. Själva spelningen var trevlig och bra, bland annat framfördes en svensk version av Wannadies klassiker “My hometown” som nu fick heta “Min hemstad”. Trots detta kändes det som att man redan sett exakt samma sak förra året när bandet spelade på Pampasscenen.

The Hives var desto bättre. Jag gillar bandets senaste album och med Howlin´ Pelle som frontfigur går det inte att misslyckas. Ett exempel: vid ett tillfälle sa han “Nu ska vi spela en av de bästa svenska rocklåtar som har gjorts. Jag vet vad ni tänker…gör ni inte det varje gång?”. Varpå Fagerstagruppen brände av Hellacopters gamla rökare “Gotta get some acton…Now!”

Efter The Hives hann jag även med små glimtar av Dreamboy och Looptroop Rockers som båda gjorde bra framträdanden men utan att riktigt glänsa.

Under lördagen såg jag desto fler band. Första halvleken av Sverige mot Spanien i fotbolls-EM var ett av de bättre. Eftersom jag har en kompis som heter Mantel-Alex kände jag mig dessutom manad att gå till Teaterladan och titta lite på bandet med namnet “Get cape. Wear cape. Fly”. Det var dock lite för stillsamt för att jag skulle stanna någon längre tid.

Miss Li i Atlantistältet förärades också ett besök. Jag kan gilla hennes burlesk-cabaret-umpabumpa-musik, men tycker att hon ofta blir väl manerad och tillgjord. Studerar man texterna märker man dessutom att hon har nada att säga. Så Miss Li, om du ska vinna mig får du börja sjunga på svenska om saker som berör.

Hårdrockarna Evergrey på samma scen lite senare var bara tråkiga, The Donnas på Pampas kändes intetsägande och hajpen kring Those Dancing Days föll pladask i Teaterladan.

Ett band som blivit oerhört stort utan någon som helst hype är Takida. Trots att bandet totalt negligerats av media tillhör nu Ångegruppen ett av landets populäraste rockband. Själv begriper jag inget eftersom bandet suger, men jag stannade i alla fall till en stund på Pampas för att förvissa mig om att min sura attityd inte byggde på fördomar och det visade sig att den inte gjorde det.

Lykke Li hade jag stora förväntningar på och till en början imponerades jag av den rytmiska musiken där bongotrumman drog upp ett skönt sväng. Efter några låtar lät allt likadant och intresset hade svalnat rejält.

Håkan Hellström var sista artist ut på stora scenen och gjorde som vanligt ett bra framträdande. Men eftersom Linkin Park ställde in blev han den enda artisten på Hawaii under lördagen och det är ett underbetyg till festivalen.

Fortfarande är Hultsfred riktigt bra på att hitta de där nya, spännande artisterna (både utländska och svenska) som blir stora året efter men med huvudakter har man haft stora problem de två senaste åren. Tänk större, tänk annorlunda. Ibland får man även tänka lite mer kommersiellt än normalt. Låt Uggla köra en speciell Hultsfredsshow med bara 70-talslåtarna, återförena Roxette, låt Markoolio värma upp innan fotbollsmatchen. Och jag lovar att en artist som Britney Spears totalt skulle tömma campingen.

Dessutom saknar jag de där “kultspelningarna” som Hultsfred brukade vara så bra på. Docenternas Allstar-show, Jim Rose Circus Sideshow, Onkel Kånkel och så vidare. Hultsfred behöver mer galenskap, mer fritänkande och mer mod. Vågar Rockparty tänka utanför lådan lovar jag att inte bara fira mitt 20-årsjubileum där nästa år utan även mitt 30- , 40- och 50-årsjubileum.

Bäst på Hultsfred 2008:
Att det blev en festival
Träsket är tillbaka
The Hives
Pizzabitarna med salami
Foto-SM

Sämst med Hultsfred 2008:
Lousianakyckling hade försvunnit
Resultatet mellan Sverige och Spanien
Backstageområdet
Bandaren gick sönder
Programmet