Pascal – Galgberget

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Novoton/ Bonnier Amigo, betyg: 8]

För ett par år sedan lirade Pascal förband till The Cramps på Berns i Stockholm och på Galgberget låter de som The Cramps i “Jag vill ha allt”. Det är skitigt, skränigt, simpelt, svenska avskalade texter, tjutande stärkare, dansant och jävligt charmigt. Som Ramones, Suicide och 80-talets svartklädda deppmaffia. Samtidigt är stuket väldigt egensinnigt och Pascal låter inte som några andra band. Bara det är smått genialiskt i en tid då nästan vem som helst kan låta hur som helst men ändå alltid påminna om något som gjorts tidigare. Som ni förstår gillar jag Pascal och Galgberget. Det är svårt att inte göra det. Ett band som låter så jävla alternativt det kan bli, men som ändå skriver en svensk text till och lirar Judas Priests “Painkiller”, här kallad “Smärtstillande”, är inget band som växer på träd. Pascal består av Manuela De Gouveia (bas och sång), Isak Sundström (gitarr, sång) och Mimmi Skog (trummor). Trion kommer från Gotland men låter som en storstadsföreteelse i någon underjordisk, råttinvaderad källare av betong. Galgberget är en platta som står pall för många lyssningar, även om jag misstänker att jag så småningom kommer att tröttna på den. Men jag är lika säker på att den kommer plockas fram igen några år senare och att jag då knockas av dess urskogskraft igen. Precis som med plattorna med Ramones, Suicide och The Cramps.