(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Domino/ Playground, betyg: 4]
Jag har verkligen tokdiggat The Kills två första album och förväntningarna på Midnight Boom var höga, det ska erkännas. Och som bekant: ju högre man klättrar desto hårdare faller man. Midnight Boom blev kanske inget handlöst fall som slutade med spräckt skalle och knäckt ryggrad, men nog gick en knäskål åt helvete samtidigt som några fingrar bröts. Jag vet inte om The Kills försöker utvecklas eller om de bara gått in i väggen av för mycket turnerande, men Midnight Boom känns oväntat ostrukturerad, fantasilös och samtidigt tillrättalagd rent ljudmässigt. Det som tidigare framstått som rebelliskt, skitigt, dekadent, rått, sensuellt och lite bakgatufarligt sådär, har nu ersatts av lallighet. Duon har alltid ägnat sig åt avskalad, hypersimpel rockmusik och det gör den nu också, men det känns som att The Kills glömt att en bra låt består av mer än bara repetitiva rytmer och dito refränger. Förhoppningsvis visar Midnight Boom bara upp ett band i en tillfällig svacka, en grupp som tappat fotfästet och fantasin för ögonblicket. Förhoppningsvis kommer Alison VV Mosshart och Jamie Hotel Hince tillbaka och kör över allt och alla med nästa släpp. Midnight Boom är inte rent skräp. Emellanåt blixtrar det till och vissa låtar är riktigt underhållande, men i motsats till duons tidigare CD:n är denna väldigt svag. Sorgligt men sant.