Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Brille/ Pias/ Border, betyg: 6]
De här australiensarna hoppar som kängurur mellan punkiga rocklåtar och mer sansade poppärlor, med ett blandat resultat som är allt från lysande till lite småtrist. När de får till rocklåtarna ordentligt blir Operator Please både larmiga och tilltalande. Men ibland räcker inte idéerna hela vägen och Amandah Wilkinsons röst kan bli lite för mycket av naglar mot griffeltavla när hon skriker som värst. Sen glimmar plötsligt en poppärla till i “Two for my seconds” som delvis består av en sextiotalsaktig pastich och delvis har ett tilltalande uptempo-parti. I det läget funkar Operator Please alldeles utmärkt. Sen hoppar det australiensiska pungdjuret direkt in i punkrockrivet igen och lite förvirrande blir Yes Yes Vindictive i sin helhet. Det här är dock en platta där man hör att bandet har jobbat med kompositionerna och arrangemangen är många gånger positivt överraskande. Om bandet lyckas hitta en röd tråd framöver och följa den skulle det kunna bli en riktig kanonplatta, men än så länge känns det som att de inte riktigt vet vilken fot de ska stå på. En låt som “Other song” med sina stråkar är till exempel rena motsatsen till inledande “Zero zero” och efterkommande “Ghost” ser jag ingen som helst vits med, medan avslutande, violinförsedda “Pantomime” är smått underbar. Yes Yes Vindictive är ett trixigt album på gott och ont, men faktiskt mest på gott.
