Monday , October 3 2022

Eddie Bengtsson – Sånger från Tredje Våningen

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tina Arwidson)

Få artister har en sådan omfattande musikproduktion att skryta med som Eddie Bengtsson, eller en så pass dedikerad skara musikälskare som följer varje steg han tar. Ändå är det med viss besvikelse i hjärtat som han konstaterar att det var trist att det inte blev mer, efter nästan tjugofem års trogen tjänst inom den svenska elektronmusikscenen.

Den resa som började med den legendariska Page-singeln “Dansande Man” 1984 har snirklat sin väg via rymdskeppet S.P.O.C.K och hobbyprojektet This Fish Needs A Bike, fram till det sjätte albumet med det nuvarande projektet Sista Mannen På Jorden. Och enligt Eddie Bengtsson själv är “Tredje Våningen” inget mindre än det perfekta Sista Mannen På Jorden-albumet.

Tredje Våningen släpptes i maj förra året och är kanske det album som avviker mest ifrån de tidigare när det gäller ljudbild. Ett fylligare sound och en något mindre minimalistisk DIY-känsla. Samtidigt går det inte att ta miste på den Bengtssonska lyriken, harmonierna och de finurliga melodierna. Eddie själv håller med om skillnaden och berättar att det beror på att produktionsmetoden sett helt annorlunda ut denna gång.

– Vi försökte göra det enligt ett nytt koncept. Tidigare har jag gjort allt och bestämt precis hur det ska vara, sen har jag tagit det till studion och så har vi i princip tryckt på knappen. Den här gången tänkte jag att jag skulle prova att använda en producent, i ordets rätta bemärkelse. Så jag gjorde låtarna precis bara så att Christer förstod vad som hände, med samma ljud på alla låtarna, och sen så gav jag hela paketet till honom och sa “varsågod, producera”. Lite hum har han ju haft om vilka ljud och trummor och så, men annars har han gjort all produktion själv. Så det har blivit det bästa av två världar tycker jag själv! Han är en väldigt duktig producent, låtmakare, ljudhittare och programmerare, så det har blivit en överraskning varje gång. Ibland har han kanske jobbat lite för mycket med någon låt och då får man hålla tillbaka honom och säga att “nu får du lugna ner dig, nu låter det som någonting helt annat”. Och då har han ju insett det och tagit två steg tillbaka, och så har det blivit bra sen.

Trots att Eddie Bengtsson själv är mycket nöjd med resultatet har det stora gensvaret uteblivit. Brist på marknadsföringspengar och delvis brist på tid är två av faktorerna som spökat, tillsammans med det ointresse som Eddie upplever ifrån mediahåll. Och när Eddie kommer in på mottagandet av hans musik under dessa dryga två decennier går det inte att ta miste på den besvikelse som kokar därunder.

– På Tredje Våningen gjorde jag mitt allra, allra bästa och sen så gjorde Christer sitt allra, allra bästa, och därför är det så synd att det inte blev mer av det. Det känns faktiskt som att nu kan jag inte göra det bättre. Nu har jag gjort det så bra som jag kan, och jag har haft en kille till hjälp som har gjort det så bra han kan, och jag tycker att det har blivit perfekt. Ska jag göra något mer nu så kommer det inte att bli bättre än det jag har gjort innan, det kan bara bli minst lika bra. Det har faktiskt blivit till en låsning som har gjort musikskapandet tråkigt och frustrerande. Jag har inte satt mig ned vid maskinerna på allvar sedan plattan var klar, just bara för att jag inte har någon lust längre. För varje gång jag gör det så känner jag att 1), det är inte bättre än det jag gjort innan, och 2), jag har redan gjort någonting som handlar om det – stäng av allting. Eller ännu värre: det här är ju sämre än det jag har gjort! Det kanske är en inbillad låsning men just nu så känner jag så. Samtidigt vet jag ju att det är skitbra det som jag har gjort innan, det tycker jag. Och det har ingen med skryt att göra utan det är så jag vill att synthmusik ska låta, och hade någon annan grupp gjort de låtarna så hade jag definitivt köpt den plattan!

Men musikskapandet är ändå långt ifrån uträknat. Själv säger Eddie att han tror att lusten att göra musik kommer att återvända med tiden, det brukar den ju alltid göra. Till dess spar han på idéer för att kanske kunna ta upp dem igen lite senare. Och vissa musikprojekt lockar mer än andra.

– Jag tror att det enda som kan få mig att få lust med musik igen är att göra det fullständigt opretentiöst och superenkelt, utan att flörta med någon. Med Sista Mannen och Page ville jag behaga både mig själv och lyssnarna, men This Fish Needs a Bike är ju lite åt det andra hållet. Något jätteenkelt med en liten popmelodi, och så sjunger man lite och så är låten klar. Jag skulle nog behöva göra något sånt igen. Jag tror att jag skulle kunna göra sån “antimusik”. Eller inte antimusik kanske, men enklare grejer där jag inte försöker överträffa mig själv hela tiden. Men just nu är det jobbigt tycker jag, erkänner han uppriktigt.

Om vi går tillbaka till den allra första början så finns det vissa inslag som alltid funnits med i Eddie Bengtssons musikskapande, mer eller mindre påtagligt. Alla som är någorlunda bekanta med hans musikgärningar kan inte ha undgått att märka det science fiction-hjärta som klappar bakom dessa tjusiga synthpopslingor och kluriga texter. Och att det blev just synthar är ingen slump utan i själva verket nära besläktat med science fiction-intresset.

– Det har alltid funnits en koppling mellan synth och science fiction för mig. Science fiction-filmerna använde oftast synthmusik och synthljuden lät som science fiction. Det lät som framtiden. Robotar hör ihop med synthmusik. Tänk dig Kraftwerk med sin robot-look men som gitarrband, det skulle ju inte funka!

Att han enbart skulle sjunga om rymden är däremot en grov missuppfattning menar Eddie. Det handlar lika mycket om vardagssaker och situationer som utspelar sig här på jorden som om rymden, påpekar han bestämt.
– Alla låttexter ska kunna tolkas på två sätt. Jag försöker verkligen anstränga mig att skriva texterna på ett dubbeltydigt sätt. Jag skriver aldrig att “jag sitter på ett rymdskepp” utan man ska kunna tolka det så, men man ska också kunna tänka att det handlar om en vanlig tjej eller kille som är hemma i sin lägenhet. Jag vill kunna bevisa det i varje låt om någon säger att jag bara sjunger om rymden. Men det blir svårare och svårare för varje album, och det finns ju bara ett begränsat antal ord att rimma på “jag” och “du” och “här”, säger Eddie och skrattar.

Som science fiction-anhängare och dessutom inbiten dataspelsfantast kunde man kanske tänka sig att Eddie skulle ha mer till övers för den dataspelssynthvåg som dragit fram över landet de senaste åren, men så är inte fallet. Tvärtom.
– Slagsmålsklubben eller Familjen är absolut inget för mig, det är för
simpelt och tråkigt. Men jag antar att jag tycker så för att jag är en popkille och de ingredienserna saknar jag där. Och hur folk kan välja att kolla på sju killar uppradade på scen som spelar synth övergår mitt förstånd, även om jag med tiden kanske har insett att det måste vara MIN musiksmak det är fel på, eftersom så många diggar det där. Så, respekt för de killarna ändå, för de gör uppenbarligen något som folk gillar!

När jag frågar om Eddie lever på sin musik så skrattar han högt.
– Trodde du det? Om man ändå kunde leva på sin musik! Å andra sidan skulle det kanske ha varit annorlunda om jag bara hade haft musiken och inte sett det som ett hobbyprojekt. Då kanske jag hade varit mer drivande vilket kanske skulle ha kunnat lett till att jag hade lyckats bättre, vem vet, reflekterar han.

Nuförtiden arbetar han som lärare i SO och svenska i högstadiet utöver musiken, och trivs utmärkt med det. Men några högre förväntningar om att kunna inspirera sina elever på ett musikaliskt plan verkar han inte hysa.
– De verkar inte bry sig om musik. De flesta köper det som alla andra köper bara för att det ligger på topplistan. Jag tror det handlar väldigt mycket om vilka man umgås med och vad man har hemifrån. Förr eller senare får säkert en del upp ögonen för musik men i den här åldern bryr de sig inte.

Även om varken media i någon större utsträckning eller gemene man fått upp ögonen för Eddie Bengtssons musik efter alla dessa år så har han desto fler superdedikerade anhängare. Eddie själv föredrar epitetet “musikälskare” framför “fans” eftersom det låter så negativt med fans tycker han. Det märks särskilt när han spelar live att hans musik han en alldeles särskild plats i många hjärtan, berättar han.
– Jo, självklart är det jättekul att de som gillar min musik tycker så väldigt bra om den, och särskilt när jag spelat live så har man ju fått en rejäl kick! Samtidigt har jag ju alltid velat slå lite bredare. Det är inte så att jag valt bort det utan jag har verkligen velat skriva bra poplåtar.

Livespelningar är det som är roligt med artisteriet, men det finns en baksida – rampfeber. Nervositeten har förvisso avtagit med åren men märks fortfarande av ibland. Bland annat höll den på att orsaka en rejäl miss ett år i Hultsfred.
– Jag är alltid så nervös innan att jag bara måste gå på toaletten, jämt! Så var det nu också, och jag gick och gjorde “nummer två”. Och när jag sitter där så hör jag hur musiken börjar och inser panikslagen att jag börjar sjunga om 15 sekunder! Jag hann precis slänga mig in på scenen en sekund före, skrattar han.

Fram till 2004 fanns kompanjonen Matts Wiberg med på scenen, men Eddies nye scenkamrat heter Christer Hermodsson som av många känns igen ifrån S.P.O.C.K, tillika producent bakom Tredje Våningen. Men att luska ut exakt vilken roll Christer har i Sista Mannen är inte helt enkelt.
– Christer är med live på scenen. Matts var ju bara en kompis som var med på scenen, men han skrev aldrig något. Men Christer… jo, men jag tror att Christer har fått en sån där Alan Wilder-status som under Broken Frame-perioden, när Wilder var med men ändå inte med… Och varje gång någon intervjuare frågade David Gahan “Men är han med?” så var det alltid “Jo, men han är med, men han är inte med i Depeche Mode…”. Men Christer hjälper mig med plattan så han är väl med just nu, i Sista Mannen. Jo, men det är väl så… Jo, han är med! Vi går ju inte ut med bilder där vi poserar tillsammans som band och så men han är med och hjälper mig på scen. Och det är nog så han också vill gå in i det hela, att han hjälper en kompis. Men är det någon som frågar om jag är ensam i bandet så svarar jag att nej, jag har en kille till och han heter Christer Hermodsson. Så vi är en duo, beslutar sig Eddie slutligen för och drar en djup suck av lättnad.

Rollfördelningen i Page var tydligen inte heller helt uppenbar för alla utomstående. Eddie nämner en anekdot om en journalist som i en Uppsalatidning recenserade “Helt Nära” och skrev att “det märks att Marina [Schiptjenko] har slutat i Page på att Eddie inte skriver lika bra låtar, och han sjunger inte lika bra”.
– Marina har aldrig tagit en ton eller skrivit en låt i Page! Samtidigt är det ju lite komiskt, lät jag som en tjej innan eller? Det är ungefär samma sak som att det ibland står om Marina i samband med BWO att hon tidigare hade bandet Page. Nu är ju Marina så pass ödmjuk att hon brukar påpeka att det inte var hennes band…

På Tredje Våningen finns ett antal covers där tyska minimal wave-gruppen File Not Founds remix av “Det där är grönt” sticker ut tillsammans med franska Celluloides remix av “Glömt det där”. Båda grupperna är “fans” som Eddie fått kontakt med via internet. Det blev till och med en spelning i Jena i Tyskland tack vare File Not Found.
– De frågade om jag ville komma ner och spela och det ville jag självklart. Och jag tyckte att ni kan väl göra en remix på min nya platta, och de var jättenervösa och stammade nästan när de svarade att det skulle vara en stor ära att få göra det! Det kändes så otroligt hjärtligt och uppskattande, väldigt kul!

För första gången på länge har Sista Mannen På Jorden nu ett bokningsbolag och Eddie hoppas på att det kan leda till fler spelningar även utanför Skåneregionen – och gärna fler i Tyskland.
– Det är svårt att få spelningar i övriga landet! Tidigare har vi legat på stora bokningsbolag och då blir man lätt bortprioriterad, men det här är ett ungt och nytt bolag nere i Skåne, Nangijala Bookings. Och det skulle vara kul att spela mer i Tyskland! Jag tror att det kan fungera eftersom det finns en levande musikscen där fortfarande även om den har mattats av lite grann, och de är mycket inne på dark wave och sånt, menar Eddie.

Kan det inte vara ett problem att slå utomlands när texterna främst är på svenska?
– Nej, jag tror inte att de bryr sig om det, det är musiken de uppskattar. Men om man skulle vilja kan man göra ett engelskt set, eller bara refrängerna på engelska. Och i Tyskland har vi ju en fördel i och med bakgrunden i S.P.O.C.K också, påpekar Eddie.

När det gäller S.P.O.C.K är det ju många som frågat sig vad som egentligen hände med Captain B Kirk?
– Han slutade. Jo, men jag kan väl vara ärlig och säga att det som hände var att det skar sig mellan Alexander och mig helt enkelt. På den sista turnén var det så pass att om vi såg varandra gåendes mot varandra så vek vi av och gick åt andra hållet. Så långt gick det, så det blev bara konstigt. Och jag hatade hela den turnén, det var en hellride… Men det är ju så band gör, att de är ute på vägarna och sover i bussen och så, men det var definitivt inte min grej! Och när jag kom hem så sa jag att nu skiter jag i det här, jag orkar inte med det längre, och så slutade jag.

Däremot skulle jag gärna ha velat se S.P.O.C.K “go with a bang” istället för att “slowly fade out”, så att säga. Och det är precis det de gör nu. Det är för sent nu men det hade varit roligt om de hade gjort en reunion med en jättestor turné i Sverige och Tyskland med alla som varit med. Med mig och Johan och Christer och drivit konceptet att det här är vår avskedsturné. Sen kunde man ha släppt en Best Of-platta med två nya låtar på och sen – farväl. Ungefär som vi gjorde med Page, där vi släppte en platta, och sen var det tack och adjö efter SAMA. Och S.P.O.C.K har ändå betytt så pass mycket för mig i och med att jag varit så mycket involverad så det är lite sorgligt att det blev så här.

Att fråga om en musikers favoritalbum bland de egna produktionerna brukar kunna leda till någon slags diplomatisk harang där “jag uppskattar alla på olika sätt” tenderar att bli den ständiga räddningen. Eddie tar upp ämnet helt på eget bevåg.
– Jag tog med mig mina album på en längre bilresa helt nyligen och lyssnade igenom alla, och så funderade jag över vilken platta jag tyckte var allra bäst. Är du redo för på att höra resultatet ifrån Eddie-juryn? Jo, jag tycker att Glad är den bästa plattan! Den är en perfekt popplatta, och man tänker inte att den känns 80- eller 90-tal utan den känns tidlös tycker jag. På Page som kom efter den tar vi det ett steg längre och använder samma synthgitarrer, synthbasar och trummaskiner på alla låtar. Vi ville få det elektroniska att låta akustiskt, och resultatet blev att syntharna tyckte att “nu har Page blivit indie” medan indiefolket fortfarande tyckte att “Page är ett synthband”. Sen plockade vi in riktiga gitarrer och trummor på den sista plattan och det gillade inte syntharna heller. Jag tror att räddningen hade varit att efter Glad, som ju var sista plattan där Marina fortfarande var med och som jag egentligen tycker är den sista riktiga Page-plattan, byta namn på Page för att markera att det nu var ett annat band!

Innan vi avslutar samtalet så passar jag på att fråga något som jag funderat över ända sedan jag började lyssna på Page och Sista Mannen På Jorden: varför sjunger karln inte på skånska?
– Det låter oseriöst. Jag har försökt och det lät för jävligt, och det gör det fortfarande om någon försöker. Skotska band sjunger ju oftast inte på skotska och i Wales sjunger man ju inte på walesiska, eller hur? Jag tycker det låter bäst att sjunga på rikssvenska. Skånska fungerar möjligen för Peps Persson och sånt men inte annars. Vågligt av Eliasson att testa det trots allt! Om han lyckats? Det är inte upp till mig att avgöra, avslutar Eddie.

Om Webbmaster

Kolla även

Sweet Tempest – “Giving It Up”

Låt oss titta lite närmare på ett intressant danskt band, som bjuder på melodiös elektropop …