Die Krupps – Too Much History (vol 1 & 2)

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

[album, Soulfood / Border, betyg: 8]

Många stora band och artister är i ständig förändring. David Bowie har utforskat praktiskt taget varenda musikgenre som finns (från folkrock till drum’n’bass). Kraftwerk började med atonala experiment, fortsatte med svävande krautrock och klockren elektropop för att slutligen ta steget in i 2000-talet med melodiös house. Depeche Mode har utvecklats från de tidiga albumens mjäkiga 80-talspop till episk elektronisk rock. DAF har i sin tur gått från skramlig punk till hård electro (med tidig EBM och funkig gaydisco som högintressanta mellanstationer).

För Die Krupps har resan varit nästan lika händelserik. Bandets stora spännvidd blir tydlig när man lyssnar på den fina samlingen Too Much History. Även om de tidigaste punk- och avantgardeexperimenten (då stålrör och skrot var en viktig del av ljudbilden och låtarna sällan hade popstruktur) inte är integrerade, är det en imponerande bredd bandet bjuder på.

Dubbel-CD:n som recensionen behandlar (man kan även inhandla två separata skivor) är uppdelad i “The Electro Years” och “The Metal Years”.

Den första skivan innehåller odödliga EBM-/Wave-klassiker som “The Machinerys of Joy”, “Goldfinger”, “Gladiators”, “Für einen Augenblick” och “Germaniac”. Med andra ord essentiell lyssning för alla synthare, gothrockare och technofantaster som vill sätta sig in i den elektroniska musikens historia. Den fina elektrorocklåten “High Tech, Low Life” agerar utmärkt brygga till

CD 2
Denna skiva innehåller nämligen, precis som titeln “The Metal Years” antyder, bandets rockigare material. Från de förhållandevis mekaniska “Fatherland” (en av världens bästa crossoverlåtar?) och “Metal Machine Music” till de riffiga, uppenbart Metallica-influerade “To The Hilt” och “Isolation”. Även om jag personligen inte är lika förtjust i den här delen (Rage Against The Machine-vibbarna blir lite väl starka på sina ställen), går det inte att ifrågasätta låtmaterialets styrka.

Finns det då något att invända? Nja, inte speciellt mycket. De lätt remixade versionerna av sångerna är överlag lyckade. Ljudkvaliteten är utmärkt och bookleten är trevligt designad. Och att två schyssta, tidigare osläppta låtar ingår gör det verkligen inte sämre.

Min enda fråga lyder: är det inte lite märkligt att ge ut en Die Krupps-samling utan att ha med “Wahre Arbeit, Wahrer Lohn”? Nåväl, de andra tjugo hitsen rättfärdigar mer än väl produkten. Så öppna plånboken, bäste Zero-läsare, och inhandla ett litet stycke alternativ musikhistoria!