(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Starkmusik, betyg: 3]
Hur tar man sig an Dan Anderssons dikter när så många redan gjort det? Målet måste ju vara att mäta sig med Staffan Hellstrands, Dan Viktors och Sofia Karlssons tolkningar. Som musiker vill man väl tillföra något, göra något eget, något annorlunda. Så hur gör man?
Värmlandskillen Christer Lindén gör som han tror att Ulf Lundell hade gjort med piano, gitarrer och med bilder av öppna landskap framför ögonen. Och resultatet blir att han låter som en kille som försöker låta som Lundell som tolkar Dan Andersson.
Eller lite elakare, han låter som en krogtrubadur på Snäck med kulturella ambitioner. Ibland, som i “Till kvinnan” passerar han dessutom smörgränsen och låter dansband.
Jag kan dock ta Lindéns snälla musik, det som är värre är att han inte låter trovärdig när han sjunger. Han kanske har läst texterna, men har han reflekterat över dom? Där har du den stora skillnaden mellan Christer Lindéns och exempelvis Staffan Hellstrands Dan Andersson-tolkningar.