Thursday , September 29 2022

Arvikafestivalen 2007 – Torsdag

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)

Temperaturen på festivalens första dag stämde väl överrens med vädret, dvs ganska behagligt men utan några direkta värmetoppar. Bortsett från brittisk indiepunk, norsk psykelica samt ett par urtidsmonster.

Med bilderna från Roskildes lerfestival var det inte utan att man hade vissa farhågor om tillståndet i Arvika. Men med undantag för den traditionellt sörjiga festivalcampingen kom farhågorna på skam. Tack o lov. Och att det enda i regnväg var några förströdda droppar vid sjutiden är knappast något att klaga på.

Det var några år sedan jag var på Arvika sist, och föresatsen denna nypremiär var att se så mycket ur programmet som möjligt. Först ut var Backlash på Lyran med rätt sunkigt ljud. Sången mer eller mindre skar genom musiken vilket trion knappast kan varit nöjda med. Ljudet och tekniken på Lyran lämnade mycket i övrigt att önska under kvällen, vilket i längden tär både på tålamod och överseende. Strulet drabbar dessutom banden då en grinig publik blir mera svårflirtad. Uppryckning önskas.

När Iambia lite senare skulle uppträda på samma scen blev de åtskilligt försenade till följd av tekniskt krångel. Väl igång bjöd duon på tilltalande tung pulserande ebm. Det känns som att det är dags att damma av plattan hemma igen och återupptäcka denna stenkross från Medelhavet. Viss stenkross stod även Portion Control för. Tunggung i mellantempo funkar bra på skiva, men det blev lite segt i längden live. Inte ens det fladdrande bildcollaget i bakgrunden lyckades hålla mig intresserad konserten ut.

Den som inte var ute efter tunggung kunde bänka sig i Andromeda där medelåldern var två eller tre gånger så hög som på övriga festivalområdet. På scen återfanns bland annat Maia Hirasawa som stod väl upp för sig själv och den popgenre som ramas in av Marit Bergman i ena änden och Oh Laura i den andra. Det tycks inte finnas någon ände på talangfulla sångerskor med mission att frälsa världen med snälla popvisor och solskensleenden.

I Andromeda demonstrerade också kanadensiska Wendy McNeill olika sorters dragspel ackompanjerade av cello och ståbas. Utkomsten var sköra visor, tonsatt poesi och ibland också något magiskt ögonblick. Men mest var det för stillsamt och jag drog snart vidare.

På Vintergatan stod det ena dragplåstret efter det andra. Mando Diao fick publiken att dansa och skråla och när The Ark gick upp på scen dränerades hela festivalområdet på de yngre besökarna i allmänhet och flickor i synnerhet. Där har knappast schlagererfarenheten haft någon negativ inverkan. Kanske är det istället tvärtom.

En av kvällens största upplevelser var Bloc Party. Jag har aldrig riktigt fastnat för Londonkvartetten på skiva, men efter kvällens upplevelse måste jag nog ge dem en ny chans. Live påminner Block Party om ett slags Six Pistol-infekterat U2. Brillianta gitarrer och magisk sång bakas in i bångstyriga melodier med taktbyten och oväntade infall. Vers och refräng flyter samman och skapar en upplevelse av något annorlunda, något nytt och något spännande. Ibland ligger inte Muse magnifika galenskap långt borta. Det blir till att lyssna mer hemma.

Av någon anledningen var jag knappt inne i Apollotältet. Within Temptation kändes för kvällen inte särskilt lockande, och Frontline Assembly valde jag bort till förmån för fyra skumma norrmän som kallar sig 120 Days.

120 Days uppträdde på Lyran och kom inte heller dom igång i tid. Och när väl spelningen började var första intrycket stark skepsism. Fyra unga killar, med ölburkarna i högsta hugg och en rad gamla analogsynthar, ett trumset och en bas som arbetsredskap kändes knappast som ett självklart hitkoncept. När kvartetten dessutom börjar skruva och ratta på sina museiföremål och närmaste association går till Kraftwerks album 1 och 2, så växer min skepsis till tvivel. De glimtar av harmoni som uppstår känns mer som tur än som skicklighet och jag är övertygad om att det hela rör sig om en vadslagning där killarna hävdat att dom minsann skall uppträda i Arvika även om dom inte kan spela överhuvudtaget. Efter den första flummiga låten tänker jag ändå ge bandet en chans till, vilket jag är oerhört glad över. Efter ytterligare en flummig inledning hör jag gammal Tangerine Dream i musiken. Ytterligare senare exploderar plötsligt musiken ut i psykelisk trance och jag är frälst. Utan att märka när jag börjar dansa inser jag plötsligt att jag gör det, och att jag har gjort det en stund. Frälsningen pågår i ungefär en halvtimme, under vilken tre olika låtar (tror jag) växer fram ur varandra. Och slutomdömet är: mycket imponerad.

Tillsammans med Block Party är 120 Days dagens stora behållning. Samt att det inte regnade förstås. Plus Saurus, som jag undrar hur många som såg. Även om det kan tyckas vara svårt att missa två stycken fyra meter höga, skrikande tvåbenta dinosaurier i sällskap med en svart och silverklädd riddare(?) så rörde sig inte dessa över rätt områden, enligt min mening. Men för oss som lyckades hitta spektaklet var det minst sagt härligt overkligt.

Om Webbmaster

Kolla även

Nicole Cassandra Smit - Third In Line

Nicole Cassandra Smit – Third In Line

Third In Line är Nicole Cassandra Smits debutalbum och det innehåller en underbar mix av …