Wednesday , September 28 2022

Sweden Rock Festival 2007 – Hetare än helvetet, härligt som i himlen

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Tokyo Dragons kliver ut på Zeppelin Stage. Solen steker redan och klockan är bara halv tolv på förmiddagen. Trots hettan och det faktum att engelsmännen inte är överdrivet kända har relativt mycket folk samlats för att höra deras partyrock. Och Tokyo Dragons rockar. Ljudet är okay, musiken är okay, framförandet likaså, men det där lilla extra vill inte infinna sig. En ny låt kallad “Keeping the wolves from the door” blir höjdpunkten och efter en knapp timma är det över.
Bandet skulle säkert göra sig utmärkt på en mörk rockklubb om natten, men i fullt solsken, tidigt på morgonen inför en antingen nykter eller bakfull publik lyckas raketen aldrig ta fart och explodera på allvar. Men en stunds uppiggande rock n roll blev det trots allt och sämre väckarklocka kan man ju ha en torsdagsmorgon.

Efter en frukost i gräset i sällskap med Bluestone Company with Chris Duante på Sweden Stage tar vi nya tag och spanar in Dark Tranquillity en stund. Det låter bra, men göteborgsk döds i fullt solsken mitt på dagen känns inte heller riktigt rätt, hur melodiös musiken än må vara. Mikael Stanne och grabbarna drar dock en stor publik som säkert inte håller med mig om den saken. Medan undertecknad går omkring och spanar in utbudet av matställen på festivalområdet blir det till Dark Tranquillities mörka toner.
Så stor skillnad på utbudet sedan tidigare år har det inte blivit. Här säljs langos, en älgkebab som rekommenderas varmt, hårdrocksskivor, läderkläder, öl till ockerpriset av 49 kr flaskan, vildsvin, pizza och det vanliga festivalutbudet av hamburgare och annan snabbmat.
En stund senare spelar Axel Rudi Pell sin melodiösa metal på Rock Stage. Soundet är fläskigt, sångarens röst lika kraftig som hans biceps och blandningen av hårdare låtar och mer balladaktiga varianter är underhållande. Jag såg bandet för ett par år sedan på SRF så när trumsolot drar igång känner jag mig mätt och kollar in backstageområdet och dess bar.

Lite senare är det dags för Quiet Riot som aldrig tidigare lirat i Sverige och mina förväntningar är inte överdrivet stora. Men första halvtimmen rockar fint. Kevin DuBrow, iklädd keps och 70-talsattribut, både ser ut och har snott varenda rörelse från den unge Rod Stewart. Slade-låtarna “C´mon feel the noise” och “Mama, were all crazy now” som Quiet Riot hade hits med på 80-talet, samt den för sin tid rätt fräcka “Bang your head” är lätta att gå igång på, men det hindrar mig inte ifrån att även uppskatta delar av materialet från senaste plattan.
Det är möjligt att jag har tur, för svenska kultgruppen Solid Ground lirar samtidigt som amerikanarna i Gibson-tältet, vilket gör att jag bara ser första och sista halvtimmen med Quiet Riot. Dessa halvtimmar sköter de sig utmärkt. Senare får jag höra att de däremellan sunkade till sig rejält då de lät diverse soloprestationer dra ner på gigets intensitet. Men som sagt, det påverkade inte min upplevelse eftersom jag då befann mig under tak.

Solid Ground som bara gjorde plattan Made In Rock på 70-talet, och som på senare tid återuppstått och nu arbetar med ett uppföljande album, gör också mycket bra ifrån sig. Bandet lirar inlevelsefullt, de har roligt på scenen, skämtar och lirar väldigt avspänt och coolt. En ny låt vid namn “Falling” fungerar ypperligt och likaså gör en rockig sak som jag tror heter “Turkish flight”. Om jag inte missminner mig avslutade bandet med “Rock n´ roller” från Made In Rock och den lilla men hängivna publiken går nöjda ur tältet.
Det kändes lite beklagligt att ett band som Solid Ground inte drog mer folk än vad de gjorde, men efter så många års frånvaro från rockscenerna tar det kanske sin tid att arbeta upp publikunderlaget igen. Dessutom hade de rätt hård konkurrens från de övriga scenerna. Hur som helst kunde bandet åka hem med huvudet högt, för de gjorde ett riktigt bra gig och många jag pratade med som aldrig tidigare hört dem var ytterst positiva.

Efter återbesöket hos Quiet Riot var det dags för sydstatsbandet Point Blank på den trevliga Sweden Stage. Tidigare trodde jag aldrig att jag under min livstid skulle få se amerikanarna live, så förväntningarna var skyhöga. Döm om min förvåning då gruppen överskred dessa höga förväntningar med minst 200 procent.
Bägge gitarristerna var fantastiska, men Rusty Burns var exceptionell och han gjorde trollerikonster på sin gitarr som fick det att skälva i hjärtat. Sångaren må ha sett ut som en orakad och utmärglad lodare, men han sjöng fantastiskt, även om rösten lät ljusare nu än på bandets klassiska plattor. Keyboardisten var suverän och både basist och trummis är väl värda att nämnas med vördnad. Point Blank på Sweden Stage var som själva essensen av spelglädje, kombinerad med högklassigt musicerande. Blues, country, hårdrock och boogie blandades i den magiska kastrull som kallar sydstatsrock. Till min stora glädje brände dessutom Point Blank av klassikerna “Free man” och “Tattooed lady” utan att förefalla ett dugg trötta på låtarna. Den nyskrivna “Down on the bummer” visar dessutom att det finns goda skäl att leta upp bandets kommande studioplatta när den släpps. Blir allt material i den klassen kommer det att bli en kanon-cd.
Senare, med facit i hand, skulle det visa sig att Point Blank-konserten var en av festivalens allra bästa – förmodligen den bästa – för min del. Det var med en euforisk känsla i kroppen jag lämnade området efter att Texas-sönerna levererat sitt extranummer, för att se den levande köttfärslimpan på festivalens största scen.

Meat Loaf har skällt ut journalisterna på presskonferensen och hans scenuppträdande blir en märklig tillställning. Rösten håller inte alls längre och han försöker sig på alla knep i boken för att det inte ska märkas. Men det gör det ändå. Första timmen av showen fungerar hyfsat eftersom han har duktiga musiker med sig, samt ett par välsvarvade bakgrundssångerskor som täcker upp stjärnans röst. De små teaterstycken som framförs till bland annat “Paradise by the dashboard light” och den kombination av nytt och gammalt material som framförs, gör showen sevärd trots allt, men efter en timme är det hela över.
Fram till dess har enbart Meat Loafs egna låtar spelats, men då han klappas in för extranummer drar han i tur och ordning av RamJams “Black Betty”, “Mercury Blues” och Rolling Stones “Gimme shelter”. Okay för “Black Betty”, men finns det mer uttjatade covers än de övriga två? Därefter är giget över och vi var många som stod i publikhavet och såg ut som fågelholkar. Vad var detta? Vad hände? Och varför? Besviket konstaterar jag att Meat Loaf 2007 är blott en skugga av sitt forna jag. Det ryktas att han super igen och att han går på droger. Jag vet inte vad han gör, men hans scenframträdande denna kväll blev nog inte vad någon väntat sig. Själv såg jag Meat Loaf 1983 och den konserten var rena motsatsen till detta skämt. Sorgligt och definitivt inte värdigt en proffsig artist som han.

Klockan började närma sig halv tolv och kvällens headliner, Heaven And Hell, äntrade Festival Stage. Heaven And Hell består av Tony Iommi, Geezer Butler, Vinnie Appice och Ronnie James Dio. Alltså den sättning som lirade på Black Sabbath-plattorna The Mob Rules och Dehumanizer. Samt nästan samma sättning som på albumet Heaven And Hell där Bill Ward fortfarande höll i trumstockarna. Personligen föredrar jag original-Sabbath med Ozzy på sång och mina förväntningar var inte överdrivet höga. Men i motsats till Meat Loaf så blev denna avslutningskonsert en riktig höjdare.
Scendekoren, som föreställde en kyrka med fönster där bilder projicerades och med staket framför, tillsammans med en lysande ljussättning, gjorde scenen både snygg och smakfull. Dio sjöng dessutom alldeles utmärkt, följsamt och starkt som om sextiofyraåringen inte åldrats ett år sedan han besökte Stockholms Konserthus med Rainbow på 70-talet. Efter introt drog bandet igång hårt med “Mob rules” och “Children of the sea”, som var den första låt de skrev tillsammans. En ny tung komposition vid namn “Shadow of the wind” kom att tillhöra höjdpunkterna, liksom “Neon knights” som blev kvällens extranummer. Trumsolot kunde de ha skippat, men Dio hann byta tröja från vit till svart medan Vinnie bankade skinn, så någon vits var det väl med det. För övrigt var konserten i det närmsta helgjuten. Meat Loafs misslyckande var nästan glömt och kvällen var räddad.

Fredag förmiddag och Tyr från Färöarna äntrade Zeppelin Stage. Det sades att det var trettio grader i skuggan och då ingen skugga fanns att tillgå så var området omkring scenen omänskligt het. Vakter delade ut vattenflaskor från sina platser bakom staketet och Tyr spelade med bara överkroppar. Tyvärr hade bandet risigt ljud, men de framförde gamla och nya låtar med den äran. Musikaliskt var det mycket bra. Tyrs hårdrock är en alldeles utmärkt blandning av folkmusik och metal och istället för att gå ifrån och kika lite på utmärkta svenska progakten Anekdoten såg jag färöingarnas gig till slutet.

The Answers konsert inleddes med att folk kastade ut stora bollar från scenen, som sedan vandrade runt över publikens huvuden till de sprack. Senast jag såg The Answer var på rockklubben Debaser och det märktes på de unga irländarna att de var mer vana vid den storleken på scener än den gigantiska Festival Stage som de nu spelade på. Ljudet var halvdant, men The Answer gjorde mycket bra ifrån sig och deras sista 40 minuter på scenen var fantastiska. Här radades de bästa låtarna upp: “Under the sky”, “Preachin´ “, “Into the gutter” och “Memphis water” kom i tät följd. Den unga energin, spelglädjen och ödmjukheten inför att få uppträda på en så stor festivalscen doldes inte av sångaren Cormac Neeson. Han var uppenbart lycklig och bandet som hittills bara har gjort albumet Rise, samt ett gäng singlar, fick med all sannolikhet ytterligare en mängd fans efter detta kanongig.

Gov´t Mule med Warren Haynes i spetsen har desto mer erfarenhet av såväl skivutgivning som stora scener, men Warren utnyttjade inte alls den plats han hade. Musiken var givetvis oantastlig och gitarristen Hawkan Englund från Josh´s Appletree som stod bredvid mig, sade att “det är så där Gud ser ut nu för tiden” och pekade mot Haynes. Och visst lirade mannen gudalikt. Solot i “Rocking horse” gick inte av för hackor, “Mr. High and Mighty” från senaste albumet svängde bra och “Soulshine” var så vackert och själfyllt framförd att det inte bara var solens strålar som sved mot huden.
Musikaliskt gjorde således Gov´t Mule utmärkt ifrån sig, inte alls oväntat, men man kunde lika gärna ha legat i gräset och blundat som att stå upp och se bandet. Det fanns nämligen inte tillstymmelse till show och Haynes syn på publikkontakt gick i stort sett ut på att tacka för applåderna efter låtarna. Det var som att glo på några stubbar i en skog. Musikerna stod där de stod, spelade skitbra och inlevelsefullt från inledande “Blindman in the dark” till avslutande “The mule”, men showmässigt kändes det lite avmätt då Gov´t Mule är amerikaner och sådana brukar vara mer utåtriktade.

Direkt efter Gov´t Mules sydstatsrock var det dags för svensk kulthårdrock av rang. Bandet från Vällingby som influerat Abramis Brama klev upp på Sweden Stage och drog säkert en större publik än de hade förväntat sig. Hela backen var full med folk och November inledde med “Men mitt hjärta ska vara gjort av sten”, till publikens jubel. Bandet bjöd på den ena gamla godingen efter den andra. Hårdrock, psykedelia och lugnare låtar blev till ett varierat och trevligt set. Jag älskar den långa psykiga version de gjorde av “Runt i cirklar” och “Starka tillsammans” fungerar alltid, överallt. Bortsett från några musikaliska småmissar var framförandet mycket tajt och bra. Likaså var Christer Stålbrandts melodramatiska sånginsatser. Att han innan extranumret sade att “vi ses igen om 35 år” kändes däremot lite knasigt med tanke på att han nyligen på Mellotronens progbåt sade samma sak. I vilket fall som helst vore det sorgligt om ett så utmärkt band som November lade av igen. Istället borde de sätta sig ner, skriva nya låtar och ge ut ett nytt studioalbum som Solid Ground gör. Det är i alla fall vad deras fans önskar.

Hettan och hungern övermannar oss, vi har missat holländska After Forever som krockade med November, men som sägs ha gjort en kanonspelning. Vi lämnar festivalområdet för att ta en pizza i villakvarteren på andra sidan stora vägen. När vi återkommer har Skid Row spelat, men jag såg dem då det begav sig med Sebastian Bach vid miken, så det är inget att gråta över. Och även Zeroiter behöver ett mål mat ibland.

Kvar för kvällen är Aerosmith som måste ses. Storbildsskärmarna på varsin sida av utbyggda Festival Stage exponerar ett potpurri över bandets karriär. Aerosmith är proffs ut i fingerspetsarna så ljudet är excellent, de inleder rockigt med “Love in an elevator” och the toxic twins kör alla poser de har lagrat genom åren. Titeln “Dude looks like a lady” passar verkligen Steven Tylers plastikopererade ansikte och feminina persona. Dessvärre passar inte materialet Boston-gruppens image som “bad boys” längre. Vad vi får uppleva är en ofarlig hitkavalkad, mestadels baserade på MTV-hits och ballader, medan de ruffiga låtarna från guld-eran på 70-talet tvingas stå tillbaka. Helt utan blir vi dock inte och “Draw the line”, “Sweet emotion”, “Dream on”, “Seasons of wither” och extranumret “Walk this way” är några låtar som gör att man vaknar upp ur balladträsket. Jag uppskattar även den bluesiga “Hangman jury” som framförs akustiskt av en sittande Perry och Tyler, samt gamla klassikern “Baby, please don´t go” som rockar fint.
Showmässigt klår fortfarande “tvillingarna” de flesta som ställer sig på en hårdrocksscen, men materialet känns för tillrättalagt och ingen skit tycks finnas kvar under Tylers målade naglar. Sångaren som har målat orden “lick me” på magen, med tydlig hänvisning till partiet under densamma, får fortfarande fart på brudarna. En tjej vars ålder bara är en tredjedel av sångarens berättar frispråkigt att Tyler gör henne kåt. Jag undviker att kommentera detta påstående. Helgjutna kändes aldrig Aerosmith, men helheten var bra, proffsig och kul att se

Ny morgon, nya hudcancerframkallande brännskador och ny hetta som strömmade från himlen efter ännu en natt med bara tre, fyra timmars sömn. Vad gör man inte för rock n roll? Lördagen skulle tämligen snabbt visa sig vara värd all denna smärta då holländska proggruppen Focus inledde förmiddagen på Rock Stage. Åldersmännen Thjis van Leer (hammond, ordlös sång och flöjt) och Pierre van der Linden (trummor) är fortfarande med, men gitarristen Jan Akkerman är numera ersatt av unge Niels van der Steenhoven som visar sig vara en fullvärdig ersättare för föregångaren. På bas hittas ytterligare ett ungt fullblodsproffs vid namn Bobby Jacobs.
Med nya albumet Focus 9/ New Skin i bagaget bjuder kvartetten på både gamla och nya, fullständigt fantastiska låtar och excellenta instrumentalpartier. Jag faller handlöst för nya, humoristiska låten “Aya-Yuppie-Hippie-Yee” liksom den långa version som framförs av “Eruption”. Mot slutet av konserten när “Hocus pocus” med sina hårdrockspartier och joddelrefräng ljuder över Norje har bandet vunnit över även den mest tveksamma delen av publiken. Focus är hundraprocentiga proffs på alla sätt och vis. Musiken är så vacker att man ibland fick tårar i ögonen. Tillsammans med Point Blank har jag funnit årets festivals två absolut största stunder, av alla band jag hitills sett. Senare ska det visa sig att inga artister efteråt slår dessa två upplevelser heller. Trots att mycket annat bra återstår.

Näst ut på plan är doom-legenderna Trouble som intar Festival Stage. Jag har aldrig fallit hundraprocentigt för bandet, men de gör en helt okay spelning, även om det ryktas att sångaren är påtänd eller flummig. Solen är vid det laget mördande och min rödbrända hud tvingar mig att, tillsammans med några vänner, gömmer mig en stund under öltältets skyddande tak. Därifrån hörs musiken, även om man inte ser bandet och det låter bra. Min grundläggande uppfattning om Trouble förändras dock inte och när legendariska Black Oak Arkansas kliver upp på Rock Stage med världens största leende på Jim Dandys läppar trotsar jag återigen solens heta strålar.

Black Oak Arkansas, med sin säregna sångare Jim “Dandy” Mangrun klädd i lång läderrock, hade sin storhetstid under det tidiga 70-talet då de var makalöst stora, främst i USA. David Lee Roth sägs ha stulit hela sin scenstil från blonde Jim Dandy som sedan dess har vuxit rejält på brädden. En utveckling som han delar med såväl strängbändare som trumslagare. Den sistnämnde visar sig för övrigt vara legendariska gitarristen Tommy Bolins brorsa. Enbart leadgitarristen ser ut att hålla sig i fysisk form, men de många kilona hindrar inte Dandy från att garva, skämta, sjunga, spela tvättbräda och framföra en rad gamla sköna hits. Ett urval: “The happy hooker”, “Hot and nasty”, “Mutants of the monster”, “The wild bunch”, ” Lord have mercy on my soul”, allsångslåten “Uncle Elijah”, “Heartbreaker” som tillägnas avlidna sångerskan Ruby Starr och en underbar, avslutande version av “Jim Dandy”.
Black Oak Arkansas var bandet från lilla hålan Black Oak som stal sina instrument från gymnasieskolan de gick på, vilket ledde till att de kastades ut från staden där de bodde. I New York 1969 spelade de in sin första platta. De varnades för att det kunde bli deras enda, då texterna var ytterst sexuellt frispråkiga för sin tid, men bandet gav ut den ändå och den blev en stor succé. Black Oak Arkansas rock påminner egentligen inte om några andra sydstatsbands och deras ruffiga stil och spelglädje, tillsammans med Jim Dandys orala svada mellan låtarna, gör giget till ett minnesrikt och roligt lyft som man kommer leva länge på.

Lika länge kommer jag inte att leva på Blind Guardian, men jag kollade in tyskarna en stund och det lät inte helt fel. Efter tre, fyra låtar var det dock dags för klädombyte då kvällarna på SRF ofta blir lika kalla som dagarna är varma. När vi återkommer till festivalområdet är det dags för kvinnan som inte är mycket längre än sin bas.

Susan Kay Quatro som damen från Detroit heter på riktigt, har blivit äldre som alla andra, men hon har åldrats med stil och värdighet. När någon från publiken skriker något ohörbart svarar hon lugnt: “No thank´s, I don´t use drugs” så man kan ju bara gissa vad hon har blivit erbjuden. Under 70-talet var Suzi en av de ledande glamrockartisterna. Idag är läderoverallerna i svart och silver utbytta mot mer konventionella, trasiga jeans och läderpaj. Musikaliskt låter det snällare än då, vilket också hennes skivutgivning genom åren har tydliggjort.
Jag trodde att Quatro skulle passa på att rocka hårdare när hon nu står inför en väldigt stor, långhårig publik på en hårdrocksfestival, men spelningen är närmast identisk med den jag såg på en Ålandsbåt för ett par år sedan.
Hon inleder med fem, sex nya låtar, varav en gripande ballad tillägnas hennes mor som avlidit för ett tag sedan. Därefter består materialet av en mix av gammalt och nytt. Hits som “Can the can”, “Devil gate drive”, “Glycerine queen” och “The wild one” rockar fortfarande fint och Quatro gör dessutom ett genomtänkt bassolo. Problemet med showen och dagens Suzi Quatro är det ytterst kompetenta men ack så dansbandsvänliga kompband hon turnerar med. Med en blåssektion på tre man blir det aldrig så rått och hårt som det var i begynnelsen, då bandet bestod av Len Tuckey och grabbarna.
Det hörs att Quatro skulle kunna ge järnet igen om hon bara bytte ut bandet mot ett par unga, hungriga rockers och skippade smöret, men frågan är om det någonsin kommer hända? Jag tvivlar. I vilket fall som helst bjöd glamrockdrottningen på en trevlig och underhållande show. Publikkontakten kan man inte klaga på och inte heller spelglädjen, men vill Quatro fortsätta att spela för massorna krävs en återgång till det tidiga 70-talets sound. Det är vad folk vill ha och det var det som gjorde henne stor en gång i tiden.

Det blir dags för finska Korpiklaani och deras humppa-metal. Bandet närmar sig slutet på giget och dessutom har de placerats i tältet, kallat Gibson Stage. En felplacering, tycker jag, då inte alla som vill se dem kan tränga sig in. Jag hinner dock höra de sista låtarna och det låter skitbra, så jag kan bara hoppas att bandet återkommer och då får spela på en annan scen. Korpiklaani hör till de humoristiska nya metalband som verkligen gör mig på gott humör.
Ett annat band som placerats i samma tält är Quireboys. Även dessa herrar rockar fint och även de blir omöjliga att ta del av helhjärtat då inte tältscenen räcker till för alla. Quireboys glammiga rock n roll passar en festival som SRF utmärkt, men när Motörhead stiger upp på Rock Stage som ligger alldeles bredvid Gibson Stage är det kört. Nu kan man inte längre vare sig se eller höra Quireboys om man som jag står utanför tältet. Det är bara att ge upp. Istället kollar jag in Motörhead för tionde gången.

Bara under de senaste tio åren har bandet lirat hela sex gånger på SRF och då Motörhead knappast är någon grupp som utvecklas musikaliskt känns kvällens konsert som något man har upplevt förut. Dock: Motörhead är alltid bra live. De levererar alltid. Det kommer man inte ifrån. Denna lördagskväll blir inget undantag. Rock Stage har dessvärre fortfarande inte fått några storbildsskärmar och det är lite svårt att se bandet från min position. Men jag ser Bomber-riggen som svävar över huvudet på Lemmy och som jag kvällen innan stod och kollade medan råddarna satte upp. Särdeles imponerande framstår den inte längre, men lite småkul att glo på en stund.
Överraskning nummer två är Fast Eddie Clarke som har lirat på festivalen med sitt eget band Fastway och som nu kommer in och gästar sitt modersband. Tillsammans med Eddie bränner man av “Bomber”, “Ace of spades” och “Overkill”, men ärligt talat så påverkar inte Fast Eddie musiken speciellt mycket. Det är småkul att se honom på samma scen igen förstås, men Lemmy och gubbsen klarar sig lika bra utan honom. Före Eddies inhopp har Motörhead avlossat kanonlåtar som “Stay clean”, “Metropolis”, “The chase is better than the catch”, “Sacrifice” och “Going to Brazil” bland andra och jag känner mig nöjd med kvällens attack.

Ett band kvar och SRF 2007 är över. Scorpions har liksom Motörhead en gäst från det förgångna att presentera och i tyskarnas fall är det gitarrvirtuosen Uli Jon Roth som ska visa sig höja kvaliteten betänkligt var gång han gör entré med sin sjusträngade gitarr.
Uli har verkligen ett säreget gitarrsound och det är ett nöje att få höra gamla klassiker som “Dark lady”, “Pictured life”, “He´s a woman, she´s a man” och “Fly to the rainbow”. Dessutom kom Uli in för extranummer och satte “In trance” mellan “Still loving you” och “Rock you like a hurricane”. Bortsett från ett kortare bassolo och ett trumsolo där trummisen slog sönder en fejkad flaska mot huvudet, gjorde Scorpions sin hittills bästa SRF-show, enligt mitt tycke. Detta var tredje gången de headlinade festivalen och för varje gång har det, i mitt tycke, blivit bättre.
Bandet kändes laddat och lirade material från början av karriären (som nämnts) till låtar från senaste albumet Humanity Hour, samt givetvis en drös hits. Balladerna var lätträknade som tur är, men publikens mottagande var dock svalt och applåderna hördes knappt förrän det var dags för extranummer. Trots omständigheterna lirade Meine, Schenker och gänget i två timmar och tio minuter. Personligen tycker jag att de gjorde bra ifrån sig. Det är inte utan anledning tyskarna har sålt över 22 miljoner plattor och haft så många hits som de har.
Men vad hjälper det när folk inte vill se dem längre? Många gick långt innan konserten var över och de som såg hela giget tar jag för givet var de verkliga fansen. Dessa tror jag trots allt uppskattade den show de fick. Jag och mina polare gjorde det i alla fall.
Men visst hade det varit vettigare att placera Aerosmith som headliner denna sista kväll. Reprisakter som headliners är ingen bra idé och speciellt inte ett band som kritiserats rätt hårt de tidigare gånger de uppträtt på festivalen. Om Scorpions karriär har börjat nå sin ände i och med detta vet jag inte, men att bandet lirat i motvind sedan 90-talets början kommer man inte ifrån. De ska dock ha en eloge för att de kämpar på och ett tack för en värdig show.
Likaså ska SRF´s personal, bandbokare och andra involverade ha en stor röd ros för att de än en gång genomfört en mycket givande festival med en musikalisk variation som heter duga. Nästa år infaller mitt tioårsjubileum i rad på Sweden Rock Festival. Ändå känns det som om detta bara är början.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

Om Webbmaster

Kolla även

Nicole Cassandra Smit - Third In Line

Nicole Cassandra Smit – Third In Line

Third In Line är Nicole Cassandra Smits debutalbum och det innehåller en underbar mix av …