Zero Magazine Svensk musiktidning sedan 1994
[album, Wheesht / Border, betyg: 8]
Pankow borde verkligen ha en stjärna på syntens “Walk of Fame”. Nu finns väl tyvärr inte den möjligheten, så ni får nöja er med den här recensionen tills vidare.
Det har snart gått 20 år sedan debuten “Freiheit für die Sklaven”, en skiva som tydligt demonstrerade att ett gäng märkliga italienare hade lyckats skapa något så sällsynt som ett syntband med en helt egen stil. Något de sedan förfinade på “Gisela” och framför allt min personliga favorit “Treue Hunde”. Efter det blev det tyvärr tyst väldigt länge (ni som är insatta vet att jag utelämnar ett par skivor här, och ni vet förmodligen också varför…), ända tills den utsmugna comeback-plattan “Life is offensive and refuses to apologize” dök upp för ett par år sedan. Där fick vi höra bandet i gammal god stil, återförenade med sångaren Alex Spalck och laddade som sällan tidigare. Det fanns gott om favoriter, även om jag nog fortfarande höll “Treue Hunde” som deras mästerverk.
Är det dags att revidera den åsikten? Ja, kanske. “Great Minds Against Themselves Conspire” är stundtals riktigt briljant. Jämnare än sina föregångare, finjusterad och polerad utan att förta låtarnas respektive karaktärer. Soundet är detsamma som för alla de där år sedan, anpassat till en delvis uppdaterad maskinpark, och detta är en ren komplimang. Än i dag har ingen lyckats (eller haft den goda smaken att inte ens försöka) imitera dem.
Detta sagt så får man snabbt tillägga att plattan är ganska rejält varierad. Efter den rockigt ösiga Deny everything får vi den härligt tunga och släpiga Heroina (für Tobias Gruben), detta följs av det härliga mellantinget A wine called anarchy som sedan får bli den bisarra Flash me with your rage, närmast beskrivningsbar som The Pogues sjunger zigenarmusik vid Sacré Coeur…
En annan favorit är Extreme, som med brittiska tendenser snarare är Portion Control med dragning åt Prodigy. Textmässigt är det som vanligt, naivt på gränsen mellan charmigt och fånigt. Property is theft visar tecken på den första varianten, medan The end is nigh kanske nog… ja, kanske inte kan anses lika lyckad.
Nu är det väl hög jäkla tid att Pankow blir hitplockade för lite spelningar? Tills dess, köp nya skivan, köp förra skivan, och har ni inte “Gisela” och “Treue Hunde” så försök få tag på även dem.
