Faderhead – FH2

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)

[album, Accession Records, betyg: 6]

Faderhead följer upp förra årets debutplatta “FH1” med en skiva lite originellt döpt till “FH2”. Det är inget fel på fantasin med andra ord.

Nu var det påståendet lite ironiskt, men tar man bort ironin stämmer det faktiskt med innehållet på “FH2”. I alla fall med Faderhead-mått mätt, för på nya plattan vidgar han sig musikaliskt, framförallt mot det lugnare hållet. Redan inledande “This Is Not A Clubtrack” antyder att långt ifrån allt på skivan funkar på det röjiga dansgolvet.

Ändå är det just de kluborienterade spåren jag gillar bäst. Som exempelvis “Gritty Beats, No Relief” med skönt groove och schysst telefonlurssång i stil med Matt Johnson från The The och George Young & Harry Wanda från Flash And The Pan. Samtidigt är det så att efter ett tag blir man ganska proppmätt på tight danselectro och orkar knappt en minut till. Trots de lugnare spåren. Det blir med andra ord för mastigt.

Faderhead tycks också ha en önskan om att vara “farlig”, och även detta är lite utmattande efter tag. Faktum är att jag ibland får samma känsla som jag kan få med ett Scooter-album, det kan vara underhållande i små portioner, men i långa loppet är det inte annat är påfrestande. Faderhead gör sig alltså bäst i små portioner, och då funkar han som bäst. Och när han är bäst är han helt oslagbar, som i sköna “Mono Man” och kioskvältaren “Dirtygrrrls/Dirtybois”, skivans bästa spår. Det är ingen slump att den sista redan finns med flera av synthvärldens motsvarigheter till Absolute-samlingarna och har gått varm på de europeiska dansgolven i månader.

Faderhead kan om han vill. Och om han inte måste envisas med att vara så förbenat tuff.