Apparat – Walls

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

[album, Shitkatapult, betyg: 7]

Många av er har säkert hört talas om Apparat. Om inte, så handlar det om en av Europas intressantaste, elektroniska ljudkonstnärer. Sascha Ring, som mannen egentligen heter, har samarbetat med bland andra Ellen Allien, Modeselektor, James Holden, T.Raumschmiere och den kända, italienska divan Gianna Nanini. Han har vidare uppträtt på festivaler som Sónar i Spanien, Decibel i USA och Melt i Tyskland.

Apparats musik brukar främst knyta an till Aphex Twin, Sigur Rós och Radiohead. Med andra ord intelligent, organisk och djupsinnig electronica uppbyggd kring suggestiva ljudlandskap.

På sitt nya album har han, emellertid, valt att ta ut svängarna ytterligare. Walls är en mycket varierad historia som sträcker sig från stillsam ambient till ren pop. Apparat förklarar utvecklingen med att han “tröttnat på det exakta musikskapandet” och istället “använt studion som en lekplats” den här gången.

Ungefär halva albumet är instrumentalt. Apparat växlar här mellan sval electronica och mer dansorienterade inslag. I sina bästa stunder, som den gnistrande “Fractales Pt. 1”, handlar det om ren och pur audiell magi. De vokala spåren är aningen ojämnare. På ett par låtar står Raz Ohara (alias danske Patrick Rasmussen) bakom mikrofonen. Hans souliga stämma (tänk er en ung Prince) gör sig ganska bra till det elektroniska kompet och inte sällan leds tankarna till Hot Chip eller en elektrofierad Beck. Men ibland blir de funkiga stönandena dock lite för mycket. Klart intressantare är egentligen Apparats egna sånginslag. På den snygga Radiohead-pastischen “Arcadia” lyckas han nästan slå självaste Thom Yorke på fingrarna med känslofylld falsettstämma.

Har du Radioheads Kid A i skivhyllan? Uppskattar du Sigúr Ros och Múm? Tycker du om varierad lyssning? Är du intresserad av den elektroniska musikens utveckling (och tjatar inte om 80-talet i tid och otid)? Fint! Då är det här en alldeles utmärkt platta att lägga vantarna på.