(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Nons Records, betyg: 5]
Varje musikår har sin sensation, sin snackis, sitt genombrott. 2006 väntade jag länge och väl. Det fanns några som aspirerade på titeln, men ingen som kändes klockren. I slutet av året dök det dock upp en 26-årig stockholmstjej som kanske kunde göra anspråk på utmärkelsen.
Plötsligt fanns Asha Ali överallt. Tv, tidningar, samlingsskivor, innelistor. Att knappt någon verkade ha hört henne spelade ingen roll, hon var det här årets Laleh.
Till viss del kan jag förstå fascinationen. Här dyker det upp en okänd (bara släppt en EP i fjol) cool, svart tjej med ett häftigt namn som sjunger skön mjukpop med småhes, men smekande, röst.
Ju mer jag tänker på det, desto större blir likheterna med Eagle-eye Cherry. Asha Alis musik är också stilig och snyggt ruffig på ytan, men totalt harmlös när man skärskådar den. Precis som Cherry spelar hon lättlyssnad mainstreammusik, fast gjord med stil och elegans, så att den lätt känns bättre och mer angelägen än vad den är.
Det här kanske låter som en sågning, men är det absolut inte. Asha Ali är kompetent, lagom bångstyrig och en ny, trevlig bekantskap. Men hennes låtar är för anonyma för att nå innanför min personliga sfär.