Fredrik Johansson & Hundarna – Habors Bro

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Troglodyt Produktion, betyg: 4]

Många anser att Vilse i Pannkakan med Staffan Westerberg var läskigare än Exorcisten på 70-talet. Själv minns jag de musicerande åsiktsfascisterna med sina pekpinnetexter, näbbskor, palestinasjalar och kommunistvänliga trångsynthet som en av de läskigaste kulturföreteelserna av alla på den tiden. Inte nödvändigtvis för de röda åsikterna – det hade varit lika illa om de hyllat blått på samma svartvita vis – men för det fyrkantigt elitistiska sätt som de spydde sina politiska åsikter över allt och alla. Jag talar alltså om dåtidens proggband – med två “p”. Det är nämligen stor skillnad på progband som Yes, Genesis, ELP och proggband som Motvind, Hoola Bandoola Band och Blå Tåget. Nåväl, punken kom så småningom och blåste bort det mesta av Musikrörelsen. Under 80-talet kunde man knappt känna dödsryckningarna längre.
Så 2006 ramlar det in en platta med Fredrik Johansson & Hundarna. Och nu vet jag hur det känns att stöta på ett lik som fått nytt liv. Det är en läskig, krypande retrokänsla. Visserligen är inte samtliga låtar på Habors Bro politiska, men tillräckligt många är det och hela stilen, även musikaliskt, är som en återgång till den värsta 70-talsproggen. Här samsas gamla standardriff med dylanskt munspel, tråkfunk och Stones-lån. Och så texterna om kärva tider, proletärer, profit, fyllor, antidrog-betraktelser, folket som blir “lurade” av de rika och givetvis lite förutsägbar julångest på det. Förhoppningsvis startar inte de här hundarna någon ny trend.