Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Sony BMG, betyg: 7]
James farsa ville egentligen döpa honom till Clint Eastwood Bradfield, men det uppskattade inte modern så det fick bli James Dean istället. Inte lika hårt kanske, men fortfarande en cool skådis som namne. Speciellt hårt är inte Manic Street Preachers-sångarens soloalbum heller, men det var ju inte direkt väntat. Så vitt jag kan bedöma låter The Great Western ungefär som Manic Street Preachers brukar göra. Det är inte det sämsta, men vitsen med soloalbum bör väl ändå vara att frångå moderskeppsbandet något så när och ge sig ut i andra universum? Åtminstone så länge moderskeppet fortfarande existerar och Manic Street Preachers har bara tagit ett tillfälligt uppehåll.
Nåväl, här samsas storslagna melodier med personliga och även politiska texter, en ljudbild som säkert tilltalar både Phil Spector och Jeff Lynne, sha la la-körer som påminner om det tidiga 70-talets bubbelgumsartister, akustiskt smeksamma gitarrer och Nicky Wire har fått plita ihop “Bad boys and painkillers”. Låten är bra, men det är de flesta av James Dean Bradfields egna kompositioner också. Lyssna på “That´s no way to tell a lie”, “An english gentleman” och “On Saturday morning we will rule the world” så håller du nog med om att det finns gott om låtskrivartalang även hos Wales-sonen med skådespelarnamnet.
