Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)
[album, Shitkatapult/Dotshop.se, betyg: 5]
Bakom den fyndiga pseudonymen “T.Raumschmiere” (en tysk ordlek baserad på en William S. Burroughs-roman) döljer sig den 31-årige Berlinbon Marco Haas. Många artister hävdar att de “struntar i konventioner” och bara “gör vad de själva vill”. I regel brukar det vara skitsnack, men i T.Raumschmieres fall stämmer det faktiskt ganska bra.
Herr Raumschmiere började sin musikaliska karriär med att spela punk (á la Dead Kennedys). Sedan gick han vidare till industrirock (i stil med Ministry). Därefter köpte han sig en synthesizer och började skapa abstrakt techno (tänk er något i stil med Aphex Twins mer galna ögonblick). 2002 släpptes fullängdaren The Great Rock’n’Roll Swindle, en platta som förenade minimalistiska technorytmer med skitiga och smutsiga synthljud. Därpå följde electroclashiga Radio Blackout, med gästspel från bland andra Miss Kittin.
Raumschmiere jobbade därefter med andra projekt (till exempel som skivbolagschef, framgångsrik DJ och med remixer åt Goldfrapp och Dave Gahan) under ett par år. Ifjol återvände han emellertid med Blitzkrieg Pop, ett album som förenade alla hans tidigare fascinationer. Aldrig förr har väl så många musikstilar (techno, hardcore, punk, pop, electro etc.) lyckats klämmas in på en och samma skiva?
Finns det då något kvar att experimentera med för T.Raumschmiere? Ja, faktiskt. Ett exempel är schlager (om den skivan kommer, ser jag verkligen fram emot den). Ett annat är ambient (den stilen har han nu gett sig på, och det är den skivan jag recenserar).
Är det möjligt att gå från punk till ambient? Skillnaden mellan Sex Pistols och Brian Eno är ju, minst sagt, stor! Jo, T.Raumschmiere lyckas faktiskt även denna gång. Men det påminner inte om Eno, The Orb eller Future Sound of London. Istället handlar det om skitig och kantig ambient. Många av spåren leder tankarna till skräckfilmer (tänk er något suggestivt från David Lynch, Alfred Hitchcock eller John Carpenter). Stundtals påminner det även om Skinny Puppy, i deras lugnare och mer monumentala stunder.
Random Noize Sessions är knappast skivan man plockar fram till förfesten. Men den fungerar utmärkt en kulen höstkväll när regnet smattrar mot fönsterrutorna. All respekt till Marco Haas – en av de sista, riktiga musikaliska rebellerna.
