(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, HGM, betyg: 7]
Sju låtar med sju grupper från HGM här och det börjar bra med The Soulshake Express som rockar järnet i “Dirty woman”. En intensiv låt med blodsband tillbaka till 60-talets british invasion, Rolling Stones och spetsad med en massa cool percussion. Mycket bra.
Norma Bates står på tur och hon har en hes, rökig rockröst, men låtens kombination av punk och mer vanlig rock känns inte lika intressant som sångerskans pipa. Perry And The Travellers rör sig mellan folkrock typ The Band och lite tyngre refräng i “Vacation”. Bandet framstår inte som överdrivet intressanta för min del. Det kommer lite väl mycket sånt här i dessa dagar och få är tillräckligt personliga för att jag ska minnas dem i längden, men framförandet är proffsigt. Mellow Bright Bands energiska garagerock gör mig gladare, även om soundet på deras inspelning är något sämre. Förena The Dead Boys med tidiga Nomads och ni hajar åt vilket håll det lutar. Sedan blir det Annah som gör en småfräck indiepop med rockrefräng i “Loving just to hate you”. Den går hem, men utan att förändra världen mer än måttligt. The Carny är inte heller något tokigt band. Även här känner man 60-talsvindarna fladdra i håret, samtidigt som The Carny har något att säga. Bra sångare, trevlig låt och läcker orgel. Fake ID får avsluta den här trevliga skivan med 77-punkiga “Dirty love”. Lättglömd låt kanske, men kul för stunden och ett band jag gärna hör mer av framöver.