Tinitus -06

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Morten Solholm)

Årets första vinterkväll var full av förväntan när 2000 entusiastiska synthare gick lämmeltåg mot Münchenbryggeriet för att se en line-up som åtminstone på affischerna imponerade på själv den mest inbitna trångsynthare. Zero var på plats för att göra en kritisk djupdykning in i den elektroniska världens allra heligaste ikonrum.

Redan i kön utanför märkte man en andakt som kändes ovanlig. Danska, norska, tyska och engelska röster blandades med de sedvanliga svenska och bådade för en bred publikförankring. Er inte speciellt ödmjuke rapportör anlände några minuter före sju för att komma lagom till Unter Null och kunde förvånat konstatera att det var ganska gott om folk på plats trots den tidiga timmen.

Unter Null öppnade Tinitus
Någorlunda enligt schema gick Unter Null på. Det kunde de enligt mig gärna låtit bli med. För lika trevliga som de verkar vara när de en stund senare springer runt i publiken och underligt nog mottar hyllningar från densamma, lika gräsliga är de på scenen. Unter Null består av puddingen och hjärnan Erica Dunham samt miditriggaren (?) Marco Visconti. Erica har en avgrundsröst som tillsammans med hennes musik för tankarna till hur en Hocicocover på VNV Nations futurepop skulle kunna låta om det vill sig illa. Marco har en likaledes pansarbrytande stämma, men borde kanske byta glasögon och likaså byta Jolt-colan mot en rask promenad för att inte kontrastera den synnerligen sexiga Erica fullt så mycket. Musikaliskt och showmässigt saknas tyvärr såväl kompetens som humor på kvällens spelning. Det är platt och intetsägande.

Det är däremot inte ABC. Dirk Ivens som väl är mest känd bland dagens hardcore-synthare som mannen bakom Klinik och Dive har åter teamat upp med Eric van Wonterghem – idag känd med bland annat Insekt och Monolith – och ställde för första gången på 22 år sig på scenen som Absolute Body Control. De är båda väldigt nervösa inför spelningen. Enligt tillförlitliga källor begav sig Eric på jakt efter en rejäl stänkare i en av barerna just innan han skulle på. Backstageölet var tydligen inte nog för att lugna konstnärens känsliga nerver. Men… De var pionjärer på sin tid. 81, långt före midin och med livestyrning på de nästan arkaiska tonerna, satte de samman musik som man återfinner hos samtliga efterkommare. Ja faktiskt dyker många av nämnda toner även upp senare i karriären hos många av deras samtida. Det var en otrolig resa till en tid som de allra flesta i publiken, inklusive undertecknad, aldrig trodde skulle vara möjlig. Det enda jag kan rådge den som inte hört ABC är att skaffa den eminenta samlingen Lost/Found, upptäcka, njuta samt åka på BIM i Belgien på Drottning Silvias födelsedag, om ni missade Tinitus.

När man lärt sin ABC följer D som i Dupont
Det enda tråkiga med ABC-spelningen var att den tog slut. Men just som mungiporna slutat klibba vid öronsnibbarna och återgå till det normala går Dupont på scenen. Rickard Svensson, som är musikern och skaparen bakom bandet och den ena av de enda två fasta medlemmarna, har tagit över mikrofonen efter Johan Damm. Det gör han inledningsvis med ett litet nervöst leende, men sedan växer han i sin vita Gahan-mundering, till en riktig frontfigur. Flankerad av Daniel Jonasson – som är den andra medlemmen – och Love Grönvall som är gästartist denna gång levererar han raka och synnerligen dansanta bodytoner. Rickard skulle inte vinna idol för sin sång. Men det syns att Dupont har roligt och publiken går helt bananas. För skönsången får i stället nu schlageraktuelle Lustans Lakejer-ikonen Johan Kinde stå. Han kliver plötsligt upp på scenen för att sjunga med på Planless Exhibition, precis som han gör på senaste Dupontskivan Intermezzo (2005). Det låter riktigt bra och är en alldeles utmärkt uppvärmning inför Front 242 som…

…inte går på efteråt. För deras trummor har företagsamma KLM tydligen skeppat till Köpenhamn i stället. Skandinaviskt land som skandinaviskt land? Detta blir totalt antiklimax för en stor del av publiken. Irritationen är nästan skivbar i luften. Men här visar sig Tinitus ha vuxit och blivit en mogen sjuåring. För även om det är oändligt pinsamt att detta problem först verkar upptäckas i samband med att Front 242 ska kliva på scenen, så tar festivalen ändå på sig ansvaret och försöker lösa problemet. Först genom att konsultera den alltid lika diplomatiske Douglas McCarthy i Nitzer Ebb om han möjligen skulle kunna tänka sig att ändra tågordningen och byta plats med Front 242. Det gick inte. Under några som helst omständigheter. Hur kunde någon bara våga föreslå det? I stället löser festivalen det hela genom att låta den avslutande akten, dj-fenomenet The Hacker göra sin spelning före giganterna Front 242 och koleriska Nitzer Ebb.

Fredrik Strage efterlyste härom året i sin Tinitusrecension succéelektronicaakten Miss Kittin. Här får han och alla vi andra i stället The Hacker, Michel Amato, själv. Ett DJ-set är ingen konsert, invänder kanske någon. Och normalt sett har denna någon rätt. Men så finns det undantag. När de egna slingorna och ljuden som kompletterar de låtar och mixar man spelar till sist får dominera och helt ta över så att de skapar något nytt, då är det värt att se som konsert. The Hacker är, frånsett musikaliskt, för där påminner de inte alls om varandra, dj-scenens svar på Laibach. Och Laibach sysslar med musikförädling, inte covers, enligt egen utsago. Så skulle Michel Amato aldrig säga, han är inte så anspråksfull. Detta är futurepop om inte begreppet redan var paxat, förklarar han. Det bästa av åttiotalet i en 2006-tappning som inte bara får currygotherna – som förresten lyste med sin frånvaro för en gångs skull – att dansa. Inte riktigt alla kanske, men tillräckligt många för att temperaturen på den i övrigt rätt utkylda och fuktiga lokalen steg ännu ett gäng grader.

Och nu till huvudnumren
Så steg då till sist Front 242 upp på scenen. Efterlängtade och ivrigt applåderade. Men här kom den stora besvikelsen. Låt mig förklara. Front 242 försvann iväg i sin utveckling och blev en technoakt under nittiotalet. Det kan man tycka vad man vill om. Men nu när alla gamla lik ska upp ur sarkofagerna och synthgenren i sin oförmåga att förnya sig utan att tappa sina lyssnare återuppfinner sig själv i sina gamla kläder är det kanske viktigaste som artisterna bör komma ihåg är hur de lät då. Ger man sig ut på en Greatest Hits-turné och utlovar att man ska navelskåda sig tillbaka till rötterna får man fan inte göra KLF av Welcome to Paradise – som var tredje låten de slaktade – för att fritt citera Johan Kinde. Kinde erkände att han förvisso aldrig lyssnat på Front 242 i någon större utsträckning men hans jämförelse var klockren så den får vara med i alla fall. Det är inget fel på att låta KLF om man är KLF, men det kan väl knappast vara Fronts ambition?

Jag resignerar, nästan melankolisk. För det här är inte bra. Inte om man tycker om Front 242 i alla fall. En stund senare hade de avlivat resten av sina hits. Och det enda som var som det skulle var deras bakgrundsprojektioner och jag föreslår att man nästa gång någon vill göra ett Frontgig kör dessa EBM-ikoners bakdrops till skivorna i stället och helt enkelt låter belgarna stanna hemma. Det fanns förvisso andra och väsentligt mer positiva genmälen om Front 242-giget, men de får någon annan skriva.

Nitzer Ebb är, oaktat sina diplomatiska och sociala kompetenser, ohyggligt häftiga. Liksom sina partners in crime – DAF – i fråga om att ha skapat genren EBM verkar de kunna bli hur bedagade och uttjatade som helst och ändå leverera en helt otrolig energi från scenen. Trots rejält PA med alla reglage i botten och Mastern betänkligt högt uppskruvad kunde den fler millecapa publiken ändå stämma in i en nästan överröstande allsång. Det är svårt för ett gammalt fan som får alla sentimentalsträngar anslagna simultant att inte bara nicka instämmande och okritiskt. Så och för mig som påfallande nykter lunkade hem genom natten med Douglas McCarthy i iPodlurarna och ett trött men saligt leende på läpparna.

Det är imponerande hur en liten struntfestival på Universitetets Allhus respektive Elverket har växt sig till Skandinaviens största renodlade synthfestival. Det har dessutom blivit en festival för artisterna själva. Eskil Simonsson, Covenants sångare, för att bara nämna en, hade efter endast åtta timmars mellanlandning i sitt hem i Berlin efter en lång USA-turné, packat om väskan och skyndat till Stockholm för att gå på Tinitus. I nästa nummer av Zero kommer det förhoppningsvis finnas en artikel om just den tinnitus som Tinitus hållit vid liv genom snart ett decennium. På återseende.