(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, After Hours Music, betyg: 6]
Det går inte att missta sig på doubleParks tidiga 70-talsinfluenser. Inledande “Got to let it out” skulle ha kunnat platsa på Elton Johns Honky Chateau-platta och i “California” ligger Beach Boys och vilar i en solstol. Mjuka soulpopiga “C´mon and let me love you” påminner extremt mycket om en discohit ifrån samma era, men jag kan inte placera den just nu, och “I don´t want to party” tillhör skivans starkaste låtar. Utan att vara särdeles egensinniga har doublePark skapat en småputtrig och trevlig skiva, full med organisk, lättsam – ofta halvlugn och finstämd – melodisk musik. My Destroyer kommer knappast att gå till världshistorien, men tycker man om Cat Stevens, Al Stewart, Simon & Garfunkel, samt kanske The Band och lite soft powerpop så finns det goda chanser att man vill förgylla några söndagskvällar i sällskap med den här cd´n.
My Destroyer är inget album som sätter sig omedelbart, men å andra sidan räcker den länge istället och favoritspåren avlöser varandra med lyssningarna. Så nu när hösten är i antågande är det bara att fylla på tékoppen, tända stearinljusen, krypa upp i soffhörnet och låta doublePark ge lite extra värme. De inte fullt så tilltalande spåren är det bara att hoppa över eller låta flyta förbi. Ingenting på den här skivan är störande, så luta dig tillbaka och slappa av så tar doublePark hand om resten.