Friday , February 3 2023

Peace & Love – En festival på stark frammarsch

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Ifrån att ha varit en mindre stadsangelägenhet har Peace & Love-festivalen i Borlänge vuxit upp ordentligt. I år hade man 14.000 besökande under fredagen och ytterligare ett tusental dagen efter. På inte mindre än sju scener uppträdde över trettio artister och band, varav många ifrån andra länder än Sverige och jag – som var förstagångsbesökare i år – kan inte säga annat än att jag är imponerad över den musikaliska variationen, bemötandet av samtliga inblandade och med vilket flyt hela arrangemanget iscensattes.

Förutom musik satsades det på seminarier, politik, workshops och årets tema var demokrati. Dessutom anordnades det kurser i dans samt poesi och gästföreläsare fanns på plats. Budskapet var mångfald, gemenskap, förståelse, kärlek och fred. Så vitt jag såg tog publiken till sig alltihop. Stämningen i stan var nämligen både avspänd, trevlig, vänlig och kärleksfull. Mångfalden nådde ut såväl ifrån scenernas varierade musikutbud som hos publiken, där de mest skiftande karaktärer och typer samsades på gator och torg. I sanning, en vacker upplevelse.

Trevligt var det att inleda fredagen i gassande solsken med singer/songwritern Alf som kommer ifrån Skåne-trakten. Hans enmansshow med en elgitarr som enda sällskap ingav en somrig och avspänd känsla. Alf sjöng “Malmö city”, “Manchester man” och “Bli som ni”. Många låtar var ifrån debutalbumet Augustibrev, men vi fick även höra nya “Ingen refräng”. Det var dock det äldre materialet som kändes mest lyckat, även om Alf genomförde hela setlistan proffsigt och till synes – med självklar enkelhet.
Folk satt uppe i grässlänten och diggade i det som kvällspressen kallat rena “medelhavsvärmen” och regnet som bara tjugo minuter tidigare störtat ifrån himlen och hotat att förstöra festivalstämningen var försvunnet. Ibland ska man ha tur med vädret och bättre än det blev i Borlänge kan det knappast bli.

Festivalens stora affichnamn var Patti Smith och Patti i all ära, men för undertecknad var New York Dolls tha´ shit, tillika den huvudsakliga anledningen att jag bestämde mig för att pröva Peace & Love-festivalen ifrån början. Och Gud ska veta att jag inte ångrar det beslutet.
Delvis för att festivalen i sig visade sig vara en så extremt trevlig tillställning, men också för att de amerikanska dockorna verkligen levererade sin högoktaniga rock n roll och tillfredsställde mina högt ställda förväntningar på samtliga plan.

Före konserten deltog jag dock i presskonferensen på hotellet där svetten rann om oss i det varma rummet redan innan Dolls gjorde entré. David Johansen består inte av mycket mer än skinn, ben, ett stort flin och en massa smycken.
Som den sanne entertainer han är underhöll han dock pressen med lite sång innan utfrågningen började. David sjöng Tom Jones “It´s not unusual” accapella och slog sig sedan ner bredvid Syl Sylvain och de andra bandkamraterna. De berättade om gruppens nya album som är i antågande och som började spelas in i januari med Jack Douglas som producent. Det var Jack Douglas som tillsammans med Todd Rundgren skötte teknik och produktion på New York Dolls första album.
David klargjorde att han mer eller mindre turnerat oavbrutet sedan tonåren och med dagens line-up av Dolls har bandet varit på vägarna de senaste två åren i stort sett hela tiden. Johansen berättade vidare att hans stora influens var Tommy McClennan, en idag tämligen okänd bluesartist, och han sade att det var McClennan som ifrån början fick honom att vilja spela rhytm and blues-baserad rock n roll.
Naturligtvis kom originalbasisten Arthur “Killer” Kane på tal. David menade att Arthur var en man med en mycket speciell syn på tillvaron och universum. Denna syn var enligt David, “kanske inte alltid så överensstämmande med sanningen och verkligheten”, men enligt David var Arthur en “magisk” kille och hans död i leukemi kom som en chock. Man hade nämligen trott att Arthur hade en vanlig förkylning och samma dag som den reella sjukdomen avslöjades, avled basisten. Enligt David dog han dock nöjd, för Arthurs livsuppgift hade varit att återbilda New York Dolls.
En ny film om denne specielle musikant – New York Doll – har spelats in och den rekommenderades av David Johansen.

När Guns N´ Roses sångare Axl Roses skandaler och namn kommer på tal, säger Sylvain Sylvain:
– Asswhole who?
Sylvain säger sig också älska Patti Smith och menar att han vill gifta sig med henne. Övriga i bandet påpekar att den gode Sylvain redan är upptagen. Sylvain avslöjar också anledningen till att Dolls började med läppstift och smink under 70-talet. Naturligtvis var det för att ragga brudar. David Johansen berättar också om sin farsa som i alla år skrytit med att han haft norskt vikingablod i ådrorna, men att det senare visat sig att hans arvsanlag är svenska och att han närmare bestämt härstammar ifrån Värmland och inte Norge.
– Sanningen var inte så chockerande för honom, när han fick reda på den var han gammal nog att ta det, skojar Johansen, som själv kom till USA som sexåring. Min mamma är irländska, våldtagen av en viking, tillägger Johansen som sällan säger någonting allvarligt över huvud taget.
Vi får veta att bandet uteslutande kommer att lira Dolls-material, samt någon cover under kvällen, men att det inte blir några låtar ifrån medlemmarnas soloplattor. Under gigen improviserar bandet genom att köra de låtar som fungerar bäst spontant. Detta blir vi som besökt Peace & Love varse ett par timmar senare.

Strax efter New York Dolls presskonferens är det dags för Patti Smith och hennes följeslagare Lenny Kaye att grillas av pressen. Patti är jetleggad, sjavigt klädd som alltid och hon ser trött ut, men tycks vara på gott humör. Patti pratar gärna svensk litteratur och berättar om hur familjen brukade sörja Dag Hammarsköld på hans dödsdag. Hon avslöjar att hon läser Henning Mankell med stor förtjusning. Genom hans deckare och sin kärlek till huvudfiguren Kurt Wallander har Patti blivit besatt av den svenska naturen, floderna och skogarna. Hon säger att hon gärna hade velat jobba i Sverige, då erbjudandet om Peace & Love-festivalen dök upp väldigt lägligt. Namnet Peace & Love uppskattar hon varmt. Patti gillar också svensk film och Sverige i det stora hela.
– Flickorna här är väldigt snygga, men det spelar ju inte mig någon roll, säger Patti och skrattar.
På senare tid har Patti Smith lirat i Senagel, vilket var hennes första gig i Afrika, både hon och Lenny har skrivit varsin bok och paret arbetar dessutom med en coverskiva som kommer innehålla främst 60-tals material. Artister som Jefferson Airplane, Nirvana, Bob Dylan, Tim Buckley. Jimi Hendrix och Gene Clark är några av de som ska tolkas. Patti Smith klargör att skivans texter är väldigt viktiga för henne. Lenny producerar plattan, Pattis son och dotter medverkar, men hon vet ännu inte när alstret kommer att släppas.

Själv föredrar dock Patti Smith att lyssna på opera när hon är hemmavid.
Det är Lenny som håller koll på läget när det gäller rockmusik och han säger sig gilla såväl Hellacopters som ABBA. Vidare tycker han att Sverige har en väldigt stark garagerockscen.

De bägge artisterna är politiskt engagerade och tar avstånd ifrån alla former av invasioner och krig. George Bush kallas för idiot av Patti och Irak-kriget anser hon enbart är ett sätt för USA´s regering att vinnlägga sig om landets olja. På frågan om hon är pacifist svarar hon, något överraskande, att det är hon inte.
– Jag är mänsklig, skulle någon skada mitt barn skulle jag skjuta gärningsmannen i ballarna, men jag tror inte på krig som en lösning på världsproblemen.
Efter en stund ber Patti att få framföra en låt, så plötsligt står hon och Lenny och lirar “Greatful”, en hyllning till Greatful Deads avlidne gitarrist Jerry Garcia, som Patti skrev 1996. Denna framförs på två akustiska gitarrer och sång för en uppmärksammad församling av pressfolk.

Patti Smith och Lenny berättar om CBGB´s, den legendariska New York-klubben som existerat i trettio år, men som stänger igen i oktober. Hela området ska ersättas med butiker, fina skolor och rustas upp till en annan nivå än den slummigt kreativa som tidigare dominerat. Paret tycker att det är tråkigt, men som Lenny säger:
– CBGB´s är bara ett ställe, skapa ett eget. CBGB´s ande fortsätter att leva i våra hjärtan.
Klubben där sex band per kväll kunde lira och där alla fick uppträda, bara de spelade eget material och kunde dra mer än tre personer vardera, var ett av de viktigaste ställena för Patti Smith Group på 70-talet. Där framförde de sina låtar fyra kvällar i veckan under sju veckor i streck 1975 och denna erfarenhet var jätteviktig för bandet och dess utveckling.
– CBGB´s hade alltid dörren öppen för nya förmågor och där kunde band av alla slag utvecklas kreativt, men snart är både klubben som området omkring borta, berättar Lenny.
För övrigt tycks Patti Smith leva ett hektiskt, kreativt och hälsosamt liv nu för tiden.
– Jag röker inte, dricker bara lite ibland, har slutat att röka hasch eftersom det inte var bra för halsen och sångrösten. Istället motionerar jag, säger sångerskan.

Efter två timmar i hotellets heta inre, är det dags för undertecknad att gå ut i det lika heta solskenet och leta reda på dricksvatten, vilket tycks vara en bristvara under festivalen.
Ed Harcourt går samtidigt upp på Scen 2 i svarta kläder och iförd vitbågade solglasögon, slår sig ner vid pianot och en stor publik inväntar engelsmannens entré. Harcourt har aldrig tillhört mina favoritartister, men faktum är att jag måste krypa till korset inför låtar som “Born in the 70´s” och “Shadowboxing”. Harcourt alternerar mellan piano och gitarr, uppbackad av bland annat trumpet och fiol som färgar materialet positivt.
Vore det inte för att Robyn Hitchcocks gig krockar med Harcourts hade jag gärna sett den sistnämnde till slutet, men jag tvingas lämna Scen 2 och återigen bege mig till hotellet och Bolanche-scenen en trappa upp.

Robyn Hitchcock och hans kompgrupp The Minus 3 – som bland annat består av Peter Buck från REM på tolvsträngad gitarr och Bill Rieflin från Ministry och Revolting Cocks på trummor – börjar giget med “Sally was a legend” och en låt som jag tror heter “Lady Tarantula”. Hur som haver inleds den sistnämnda med ett skönt, humoristiskt och spaceat snack om bebisar ifrån Hitchcock. Bandet spelar ypperligt och det är ett sant nöje att se och höra Hitchcock, vars surrealistiska mellansnack är något utöver det vanliga.
När den före detta Soft Boys-sångaren lirar “Queen of eyes” och avslutar giget med “I wanna destroy you” från Soft Boys suveräna album Underwater Moonlight, som släpptes 1980, var den lilla men hängivna publiken tydligt lycklig.
Men Hitchcock bjöd på så många fler psykedeliska poppärlor än dessa låtar. Exempelvis fick vi höra “Beautiful queen” som tillägnades New York-dockan Arthur “Killer” Kane, “Chinese bones” och “Adventure rocket ship”. Robyn Hitchcock och hans mannar var på alla vis, och med väldigt små medel, helt briljanta live.
Basisten Scott McCaughey från Young Fresh Fellows sjöng dessutom countrylåten “I still miss someone” och åstadkom värsta öset i uppföljaren.
Tyvärr kunde inte Robyn Hitchcock och hans mannar framföra några extranummer trots ihärdiga applåder, då scenen skulle röjas för ett nytt band, men han lovade att återkomma snart och om detta löfte införlivas hoppas jag att fler kommer att se honom än den alltför lilla publik som dök upp på Bolanche denna afton.

Så var det äntligen dags för hela sleaze-genrens förebilder New York Dolls. David Johansen, Syl Sylvain, Steve Conte, Sami Yaffa, Brian Delaney och Brian Koonin kickade igång ordentligt med “Looking for a kiss” och följde upp med “Puss n´boots”. Därefter kom första låten ifrån nya albumet med den långa titeln One Day It Will Please Us To Remember Even This: nämligen den något tjatiga “We´re all in love”. Desto bättre och mer original-Dolls lät övriga nya låtar som “Dancing on the lip of a volcano”, “Take a good look at my good looks”, “Punishing world” och första singelsläppet ifrån albumet som heter “Dance like a monkey”.
Dessa spår tyder på att bandets nya platta kommer att bli en redig käftsmäll som lär tillfredsställa bandets gamla fans och säkerligen skaffa dem några nya samtidigt.
Arthur “Killer” Kane och Johnny Thunders hyllades musikaliskt med “Private world” respektive “You can´t put your arms around a memory”. Vi fick oss utmärkta versioner till livs av “Who are the mystery girls?”, “Jet boy”, Janis Joplins “Piece of my heart” och publiken släppte loss rejält när “Personality crisis” levererades som extranummer.
Även New York Dolls lovade att återkomma till Sverige och om detta sker lär undertecknad vara på plats igen. Förhoppningsvis får vi då också höra “Stranded in the jungle” som inte framfördes i Borlänge.

Att låtar som “Dancing barefoot”, “Pissing in a river” och avslutande “Gloria” skulle fungera så bra som de gjorde akustiskt, förvånar mig. Men när Patti Smith och Lenny Kaye – senare även förstärkt av REM´s Peter Buck – stiger upp på scenen vid elva-tiden på fredagskvällen sitter dessa gamla pärlor lika säkert som säkerhetsnålar genom tonåriga punkkinder gjorde 1977.
Lika bra blir det dock inte när Patti ska ge sig på en ny, orepeterad låt som misslyckas rätt kapitalt och den akustiska versionen av “Beacuse the night” känns fyrkantig och klumpig. Många i publiken lär dock inte hålla med mig på den punkten, för de kom igång rätt bra med handklappandet när låten spelades. Om det sedan beror på att flertalet främst kände igen hiten eller på något annat, låter jag vara osagt.
Mer tilltalande var i så fall låtar som “Gandhi” och “Ghost dance”. Även “People got the power” och 50-talsrockaren “Sea of love” fungerade fint, så i det stora hela blev det en lyckad konsert denna kväll. Dock kunde Patti, som gång på gång loskade på scengolvet som en gammal uteliggare, ha skippat en del svagare låtar. En del av materialet nådde helt enkelt inte fram, jag tröttnade således periodvis och fann mig själv längta efter ett elektriskt kompband som hon haft de gånger jag har sett Patti Smith live förut.
I det stora hela, en bra konsert alltså, men inte hundraprocentig. Däremot var det ett nöje att höra hur Pattis ytterst personliga röst fortfarande håller och är stark, bärande och glasklar som i ungdomens svunna dagar. När jag såg henne för cirka tio år sedan pajade rösten ordentligt flera gånger, så att den vokala förmågan återkommit med full styrka är glädjande. Kanske är det som Patti själv säger, att rösten blivit bättre sedan hon lade ner haschrökandet. Inte alls omöjligt.

Avslutningsvis denna kväll skyndade jag mig iväg bort till Scen 3 och Hanoi Rocks. Det skulle visa sig vara helt onödig stress, för då jag kom fram soundcheckades det fortfarande och bandet försenades med cirka tjugo minuter. Nåväl, denna paus var lätt att glömma bort när väl Michael Monroe, Conny Bloom, Andy McCoy och gubbsen drog igång.
Räknade jag rätt gjorde Monroe fyra klädbyten under gigets gång och naturligtvis var det glitterkläder och full make-up som gällde. Den gänglige sångaren i den blonda hårmanen klängde och klättrade i scenbygget som en apa, kastade och jonglerade med mikstativet, gick ner i spagat, lirade saxofon och showade sig svettblank, medan musiken periodvis blev aningen kaotisk och ofokuserad.
Rent musikaliskt kändes detta främst som Conny Blooms kväll, då han lirade alldeles lysande och hade ett starkt, distinkt gitarrsound. Connys inträde i glamrockbandet kan bara ses som ytterst positivt och låtar som “Don´t you ever leave me”, “Delirious”, “Up around the bend”, “Oriental beat” och Golden Earrings stora hit “Radar love” framfördes med önskat pondus och tryck.
Spelglädjen och Monroes lyckliga leenden smittade av sig och då jag aldrig tidigare blivit besviken på en Hanoi Rocks-konsert var det extra skönt att kunna konstatera att även detta gig blev en tillfredsställande rock n roll-explosion. Monroe blir ju knappast yngre (men ibland luras man nästan att tro det) och McCoys leverne är ju känt för att vara hårt så detta, samt de många medlemsbytena under senare år, skulle ha kunnat innebära att bandet hamnat på fallrepet, men så är definitivt inte fallet.
Hanoi Rocks rockar lika hårt, energiskt och underhållande som någonsin tidigare.

Det har ljusnat ute när vi sätter oss i bilen och kör mot Stockholm igen. Hade jag kunnat hade jag mer än gärna stannat över lördagen också, men i år är det omöjligt. Istället måste Peace & Love-festivalen planeras in bättre nästa år så att man inte missar en dag såsom det blev nu. Det blir helt enkelt att prioritera kärlek och fred nästa sommar. Gör det du också.

Text: Robert Ryttman
Foto: Mauro Rongione

Om Webbmaster

Kolla även

Yves Tumor, 2023

Yves Tumor släpper nytt album och kommer till Sverige i höst!

Amerikanska Yves Tumor skiftar, ändrar och leker med gränserna som samtidens konst och kultur ryms …