Friday , January 27 2023

Roskildefestivalen – – DK- krönika:06

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Morten Solholm)

Årets Roskildefestival, den 36:e i ordningen gick av stapeln mellan den 29 juni och den andra juli. Eller rättare sagt, den började redan söndag efter midsommar, alltså den 25:e. Under en hel vecka uppträder mer 175 band – allt från Deltahead, Guns ’n Roses, Magtens Korridorer, Sigur Rós, Morrisey, Dylan, The Streets, Thåstöm, Tool, Franz Ferdinand, Arctic Monkeys, Placebo och sist men inte minst avslutade Roger Waters – för 75 000 besökare, 20 000 volontärer, funktionärer, gäster, artister och journalister. Redan några timmar innan campingen öppnas spränger folktrycket avspärrningarna – trots att Pearl Jam smakfullt nog valde att ställa in – och startskottet går för den grymmaste festen i Norden.

Det var med viss väderfruktan man drog sig mot Roskilde. Det hade utlovats regn de första par dagarna och regn på Dyrskuepladsen (det avhålls kreatursmarknad till vardags när det inte är festival) är lika med total lervälling. Efter snart fyrtio år av festivalerfarenhet har man nämligen fortfarande inte lyckats lösa dräneringen. Men farhågorna besannades inte och det andra extremfallet av Roskilde – ökenklimatet, med stekheta dagar och iskalla nätter – infriades i stället.

Från söndag klockan tre var det konserter på Pavillionscenen, som kallas för Pavillion Junior under festvalens inledningsdagar. Här uppträder nordiska up-coming acts och det är här som Deltahead (Bonnier Amigo/V2) gör sin första Roskildespelning någonsin. Det är en intensiv konsert som bluespunkarna med artonhundratalsförstärkaren Aset levererar. Publiken är så inne i musiken att de i stället för att klappa fram dem igen – sjunger fram Deltahead för extranummer! Dagen innan har öronen trakterats med danskarna Lis er Stille (Brutal But Sentimantal / Target Distribution) med esoterisk och surrealistisk Sigur Róselectronica som definitivt förtjänar att nämnas.

Det finns mycket annat än musik på Roskildefestivalen. Under samlingsnamnet More than Music har ett antal “agoror” skapats. Det finns filmvisning (för er information är Brutons Corpse Bride inte den sämsta inledningen på ett party), fiskesjö med fiskkock om man får napp, konstutställningar, spoken word, singeldejting, festivaltrivia och sexualupplysning med kondomeria. Tyvärr verkar danskarna inte ha fattat att kondomer på festivaler bör vara gratis. Om det hängde på att det fanns ställen att köpa 2000-talets askungesko (man trär på den, dansar hela natten och tappar sedan bort den…sen HOPPAS jag likheterna slutar, men så är jag ju inte Marla Singer) så skulle nog inte varken veneriska sjukdomar eller oönskade graviditeter vara ett problem för någon. Ge bort kondomerna, de som behöver dem kommer troligen inte att köpa några!

Den egentliga festivalen börjar på torsdagen, då hela området öppnar. Om nätterna inför öppnandet pågår sällsamma saker redan på området. Till långsam psykedelisk trancemusik och med röken från andedräkten står i strålkastarljus nästan nakna kvinnor och utför en märklig rituell och synnerligen sensuell dans. Det är spännande och trolskt och installationen med tjugo dansare går endast natten mellan torsdag och fredag för den betalande publiken. Det är en vacker och väl-koreograferad installation som väcker såväl begär som ädlare känslor.

Torsdag klockan 18 öppnar Magtens Korridorer (Universal) Orange Scene. Magtens Korridorer är en del av det nya unga danska musiketablissemanget. De levererar opretentiös rock i Kim Larsen/Gasolin-tradition. Det är befriande naket och med ett schysst sjuttitals-gung och en härlig öppning på festivalen. På Metropolscenen huserar bland andra Radiosoulwax presents Nite Versions, 2manydjs and Justice (Pias/Border). Grymt klubbgroove och DJ-battle på Accelerator- eller Marie Laveau-manér för att relatera till något i vårt eget land.

Samtidigt går dagens headline på Orange Scene.Axl Rose är inte Guns ’n Roses (Universal). Det var osäkert om han ens skulle dyka upp eftersom den bedagade, duktigt lönnfeta och halvskalliga Rose lyckades bli arresterad på måndagskvällen – rixpuckot hade bitit(!) någon vakt eller portier i låret på Berns i Stockholm – men en timme senare än utlovat lallar farbror i alla fall upp på scenen. Där är han inte länge. Förr om åren var det livat värre på en G’n R-show. Nu är det bara värre. Under oändligt långa och många pauser presenteras vi för bandet av bandet själva – Axl är nämligen inte där. Det blir Ziggy Stardust på flygel och Christina Aguleras “…I am Beautiful…” på gitarr (syftar det på att vi ska gilla Axl trots att han kallar sig för G’nR?). Under de få tillfällen Axl faktiskt befinner sig på scenen och sjunger låter det som det ska – vad man än säger om Velvet Revolver så, är G ’n R mycket Axl Roses besynnerliga och ashäftiga stämma. Men det är en coverkonsert och allt känns totalt sett pretto och dödstrist. Dessutom vägrar fejkG’n R gå av scenen utan fortsätter i en halv evighet trots att de inte är sist och redan var en timme sena på.

Resultatet blir att många bangar och går ner till Arena där de väsentligt mer genuina Sigur Rós (EMI) plågar sina elgitarrer med fiolstråkar och skapar sitt isländska sound med en doft av naturväsen, ödsliga landskap och het andedräkt mot huden. Musiken leds in genom öronen och runt i ryggraden som kolsyra ända ut i fingerspetsarna. Mäktigt och därtill en märklig felbokning. Redan 200 meter utanför tältscenen Arena är det så knökfullt att man inte kan röra sig en millimeter. Säkerheten suger alltså fortfarande på Roskilde trots katastrofen på Pearl Jam för några år sedan. Inget händer dock, för det ska man ha klart för sig: Stämningen på Roskilde är helt annorlunda än på alla motsvarande festivaler i Europa och England. Folk slåss inte och det är mest våra egna stolta svenska landsmän som är drängfulla. Men inte ens de bråkar och står i. Festivalkänslan är varm – här hjälper man varandra.

Fredagen har så otroligt mycket band att det faktiskt är i princip omöjligt att hinna få en vettig uppfattning om allt. På Metropol lirar bland andra franska dj:en Birdy Nam Nam (Uwe/VME) som blandar in jazz i sitt set, något som lett honom till en världsmästartitel i dj:ing. Här kommer också EBM-gubbarna Front 242 (Alfa Matrix) och visar sina gäddhängsförsedda farbrorarmar för en entusiastisk publik som givetvis alla väntar på att få höra Headhunter. Tyvärr är Front 242 numera ett technoband som allt för mycket påminner om Combichrist. Om det är bra eller dåligt att göra det, kan man låta vara osagt. Men faktum kvarstår: Det är inte EBM längre! Senare på kvällen rullas liken efter Shaun Ryder och hans orkester Happy Mondays (Surrounded by the Enemy) in på scenen. Det kunde man ha låtit bli med. Manchestern var en underbar våg och Happy Mondays betydde mycket för musikutvecklingen på sin tid. Nu verkar Ryder och hans vänner betyda väsentligt mycket mer för en helt annan industri och röker troligen upp ett mindre afrikanskt lands BNP dagligen.

På Odeon ger Lady Sovereign (Universal) ett helt enastående gig och en fösmak av hur in i helvete fullt det kommer vara på Arena senare samma kväll när Mike “The Streets” Skinner ska gå på. Den brittiska 20åriga MC’n är rappkäftad som få till sina häftiga breakbeats om utanförskap och “the English disease”. Dunderhypade Deathcab for Cutie (Warner) känns som om att de spelar på fel scen – de skulle göra sig bättre helt utomhus i helt annat sällskap än dansmusiken – och Looptroops (Bonnier Amigo) rastainfluerade och duktigt politiska rap känns väsentligt mer relevant som avslutning på Odeon på fredagen än Deathcabs placering.

På stora scenen (Orange Scene) trakteras festivalbesökarna inledningsvis med Kaizers Orchestra (Universal) och här är det verkligen tal om att starta bra på dagen. “Ompa til du dör” sjunger alla med på och resten av gig:et förlöper som en välinoljad hitkvalkad. (Det ompades förresten redan tidigare på dagen med gypsypunk av Gogol Bordello (Sideonedummy Records/Kick Music) vid tvåtiden och de flesta verkade ha lytt rådet “Go get drunk” i den 35-gradiga värmen).

Efter att Kaizern hade studsat av, dök Morrisey (Attack / Target Distribution) upp på scenen. Lika munter som vanligt varnade han Roskildepubliken för kött, krig, i brist på Thatcher; Tony Blair och annat läskigt som egentligen är ganska mysigt att skära upp handlederna till i hans ironiska tycke. Save the DJ, hang the act instead. If you can beat him to it, that is! Därefter var det dags för Bob Dylan (Sony BMG)att pressa fram sin mäktiga musik genom bihålorna och näsborrarna. Bob Dylan är nog en av de allra största rockpoeterna som kan skådas idag. Tyvärr kan mannen inte sjunga längre, i den mån han nu någonsin kunnat det, och det låter förjävligt. Samtidigt går det rakt in i hjärtat när han sjunger “It ain’t me baby, it ain’t me you’re looking for, baby” till dess tårarna börjar rulla längs även blasé gamla surrecensenter, så nåt har han ju.

Orange avslutas med Scissor Sisters (Universal) som borde stannat hemma till förmån för lillasyster Peaches. Peaches vågar säga kuk och fitta och sedan mena det. Det krävs lite mer för att vara stjärna än att vara ful som stryk och lira mer eller mindre samma låtar som 2005 på samma festival. Det räcker inte heller med att man kallar sig feminist för att rädda den tabben. Möjligen kunde man ha stuvat iväg dem på Arena, för the Streets (Warner) var på en allt för liten scen. Uppskattningsvis 20-25.000 kom för att se Mike Skinner. Men bara hälften kom in under den blå tältduken där också skärmarna var placerade och fick njuta av en rejält upptempo Skinner med sin karakteristiska cockneyrap från betonghettona i Londons förorter. Resten såg inget av vad som troligen var en av Roskildes bättre konserter. Riktigt synd. Dessutom får vi i Sverige inte en andra chans inom en överskådlig framtid, för Luger gick ut idag med att turnén i september-oktober är inställd eftersom Leo (sångaren bakom Mike Skinner) plötsligt hoppat av bandet. Sist ut på Arena var danskarna i Kashmir (Sony BMG) som sände hem publiken burna på en mjuk våg av sin melankoliska och emotionella rock uppblandat med raka riff och ett sjuhelvetes röj. Värdigt och mäktigt.

Lördagen bjuder på inte färre än 41(!) inbokade akter. Bland de mer spännande är Under Byen (Morningside Records / Playground) som kort kan beskrivas som Danmarks svar på Björk och Stina Nordenstam. Henritte Sennenvaldts röst är otroligt vacker och låter som något som Ronja och Birk hittar i Mattisskogen och som kommer från de underjordiska. Deftones (Warner) och Primal Scream (Sony BMG) värmde upp publiken inför en riktig höjdarkonsert med Tool (Sony BMG) som fick marken att gunga på Jurassic Park-vis. Fet scenshow var det och en riktigt bra publikkontakt. Superdiscount Live (Pias / VME) med bland andra Etienne de Crecy DJ-battlade på Metropolis innan kanadicken Tiga (Pias / VME) visade hur ett riktigt raveparty ska rattas från vinylerna.

Vid halv nio klev vår egen Thåström (Universal) upp framför ytterligare en enorm Arenapublik för att blöda ut sitt liv i låtarna från Skebokvarnsvägen. Intimt och vackert och trots detta – enligt mycket initierade källor – bara sju av tio av vad turnén vidare har att bjuda på. Missa inte Thåström på tantogården i Stockholm – det lär bli mäktigt. Franska Phoenix (Virgin /EMI) förförde med sin partypunk-synth-funk-80’s-mix från Odeon medan Kayne West (Universal) försökte sig på samma sak från Orange. Kayne lyckades inte lika bra som Phoenix av publikstödet att döma. Klockan två på natten var det dags för de finska gotherna HIM (Sire Records / Warner) att stänga Arena efter en annan supervälbesökt spelning med Gerorge Clinton (Playground). Jag tror inte många från Clinton stannade för att se HIM…som för övrigt gav en utomordentligt seg konsert för en gångs skull.

Roskildefestivalens sista dag hade utlovat vara dagen då ett av Bob Marleys tolv officiellt erkända barn, Damian JR Gong Marley (Universal) skulle öppna Orange Scene. Men gräset var kanske grönare, mer aromatiskt och godare att röka på andra sidan sundet så Damian ställde in och lirade i stället ett par dar senare i Sverige. Likaledes tyckte Allison Goldfrapp (EMI) klockan kvart över nio – konserten skulle börjat nio – att det var gold-läge att ställa in. Spelade – den vanligaste förhållningen till ett bokat gig – gjorde däremot Arctic Monkeys (Domino Playground) och bra lät det också. De har dessutom en jävligt rolig promogrej – en pay-off som går “Who the fuck are the Arctic Monkeys?” och bara den förtjänar lite limelight! Placebo (EMI) gjorde vad de skulle och inte mycket mer. Synd, för Meds, gruppen femte, är en av de starkaste skivorna de har spottat ur sig, frankrikes små brittiska älsklingar. Dessutom skar sig ljudet hela tiden. Platt fall. The Strokes (Sony BMG) spelade av någon outgrundlig anledning före Franz Ferdinand (Domino / Playground) på Orange, men båda gjorde vad de skulle och stämningen var mycket hög när den enorma lysande stjärnan Roger Waters skulle avsluta Orange Scene :06. Medan man väntade på att det skulle börja kunde man med fördel se Jack White (tidigare White Stripes) avsluta Odeon med sitt nya band the Raconteurs (Xl Recordings / Playground) som troligen kommer bli mycket mycket stora.

Om söndagen släpps endagsbiljetterna till Roskilde – i år släpptes obegränsat antal sådana. Dessutom får alla som kan legitimera sig som över 60 gå in gratis. Och jag tror att i stort sett alla människor i hela Danmark släpat sig dit. Det såg – med alla nigande vimplar – ut som de ändlösa arméerna från “Kingdom of Heaven” eller “The Fall of the Roman Empire”. Så kommer musiken igång och de korsade hammarna flankerar den bedagade Pink Floydfiguren. Roger Waters (Sony BMG) behöver inte kalla sig för Pink Floyd som Axl Rose kallar sig Guns ’n Roses. Roger Waters bara är. Han sjunger inte bäst av alla sångare och han är säkert inte världens största basist heller, men den musik han framför slår undan benen för alla andra artister på detta superstjärnspäckade Roskilde. Och en liten stund står tiden helt stilla. “So ya, thought ya, might like to…go to the show?”

Om Webbmaster

Kolla även

Yelle - 2016

Yelle – ”Top Fan”

Electroduon Yelle, med Julie Budet i spetsen, slog igenom 2006 med singeln “Je veux te …