Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Nomethod Records, betyg: 0]
När jag först såg det svartvita omslaget och läste titeln Black Rain From The Bombing, var jag övertygad om att det här måste vara ännu ett dödsmetalband. Mer fel än så kan man knappast ha. Aerial ägnar sig åt en bitvis drömsk, gitarrbaserad popmusik som på sätt och vis ligger lite i linje med det mer experimentella ambient-stuket. Musiken flyter fram, tonerna upprepas och förändras, byter form varefter och det är långa stycken som framförs. Två av de fyra spåren är över tio minuter. I motsats till ambient innehåller dock Aerial sång och musikens utveckling sker snabbare än brukligt, så epitetet är långt ifrån hundraprocentigt, men plussar du på med Sonic Youths lugnare stunder, Amon Düül II´s mer gitarrbaserade utflykter och dessutom slänger in några skopor konstrock på det, så torde bilden verka hyfsat klar i alla fall. Eller kanske inte? Hade den här plattan kommit i slutet av 60-talet hade den nog beskrivits som psykedelisk och hade musiken fötts i Tyskland under tidigt 70-talet hade man placerat Aerial bland krautrockbanden. Nu kan den lika gärna hamna under skyltar i skivaffären där det står alternativrock, indiepop, artrock eller prog. Med andra ord: cd´n blir inte jättelätt att hitta. Dock är den värd sökandet, inte för att den är perfekt, men för att här finns stunder som är riktigt vackra, rogivande och värmande. Dessutom fungerar den lika bra som ljudtapet i bakgrunden som den gör under hörsellupp i hörlurarna.
