(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)
[album, Noise Terror Productions / Dependent, betyg: 0]
Dioxyde’s nya album är en synnerligen mörk historia. Bilderna antyder psykos eller tvångsomhändertagande. Musiken är vass ebm, övervägande i mellantempo, och texterna beskriver ångest, ultravåld och panik. Och ännu mer ångest.
Spanske Marco Calvo, aka Dioxyde, uttrycker mycket stor beundran för Johan Van Roy (Suicide Commando) och det är inte utan att det hörs. Men det går även att skönja band som Hocico och Wumpscut som troliga infuenser.
Det som fascinerar mig är den enorma ilska eller smärta, eller kanske frustration, som uttrycks på “Social Phobia”. Skivan är lika kraftfull och bestämd som en lufttryckshammare, om man blir som lyssnare lätt mörbultad vid en genomlyssning. Men trots att Dioxyde egentligen spelar alltför hård ebm för att passa mig, så blir jag ändå tilltalad. Egentligen är “Social Phobia” som att få öronen rensade med taggtråd, men efter ett par lyssningar har motståndet börjat nötas ner och jag finner mycket av innehållet engagerande. Men att ställa plattan på repeat är inte att tala om. Det behövs ett par dagars paus mellan åkturerna.
Platan avslutas med ett par remixer signerad Tactical Sekt, Agonize och Feindflug, där i alla fall de två första kommer undan med riktigt bra resultat.
Sammantaget måste jag säga att Dioxyde förvånar mig, eftersom att han trots allt fångar mitt intresse, och jag ser fram mot att följa Dioxyde är framöver.